En mycket glädjande trend och ett tecken på ökad jämställdhet, anser feministprofilen Gudrun Schyman.

- I gamla tider införlivades kvinnan som en slags ägodel till mannen, men nu försvinner man ju inte längre bara för att man gifter sig. Kvinnan behöver inte längre lämna ifrån sig sin egen identitet, säger Schyman.

Många väljer att behålla det egna namnet, men mest på uppgående är trenden att man hittar på ett nytt, gemensamt efternamn.

- Det kan vara ett sätt att markera att nu startar något nytt, säger namnforskaren Eva Brylla.

Det avgörande då gifta väljer namn är ofta vem som har det ”roligaste” efternamnet.

- Namnet är en viktig del av vår identitet. Det tyngsta skälet till att ta ett gemensamt efternamn är att man vill markera familjetillhörigheten, säger Eva Brylla.

När namnlagen ändrades 1982 öppnades en rad möjligheter till olika namnkonstellationer för gifta par. Men det gick trögt i början, berättar Eva Brylla. Inte många avvek från det som länge varit standard - att kvinnan tog mannens efternamn.

- Det var också stort rabalder om att den traditionen var ”urgammal”, vilket inte alls stämmer. Det var inte förrän i början av 1900-talet som det blev standard att kvinnan tog mannens namn, säger hon.

Men under 2000-talet har något uppenbarligen hänt, visar statistik som SCB tagit fram för TT:s räkning. Andelen kvinnor som tar sin makes efternamn har minskat från 71 procent 2005 till 62 procent 2010.