Kärleksfull familjefar eller psykopatisk dubbelmördare? Kan man vara både och? Och kan en människa förändras till det bättre bakom lås och bom? Vad betyder det att ha en fru och en bror som finns där utanför murarna och väntar? Och efter hur lång tid avtar effekten av att hålla en människa inlåst? Hur påverkas man som person av att inte kunna bestämma själv över sin framtid?

SvD har träffat Leif Axmyr, som suttit ett kvarts sekel i fängelse för ett dubbelmord.

–Har du en kam?

Det är det första Leif Axmyr säger när han kommer in i det lilla besöksrummet på den slutna anstalten där vi ses. Vi har fått ett lite bättre rum, avsett för advokater eller psykologer, utan fönster ut och utan ”knullsoffa” i obestämt plastmaterial som finns i de andra besöksrummen. Vi försäkrar att han ser helt okej ut i håret.

Han har sovit två timmar natten innan. Det är ganska bra, tycker han som lider av sömnproblem. Den vakna tiden i cellen använder han till att titta på tv, särskilt djurprogram, läsa Dalai Lama, skuggboxas, skriva dikter och brev.

Sedan juli i år har vi skrivit till varandra. Hans brev är långa, roliga eller upprörda där man med fingrarna kan känna varje bokstav som tryckts in i pappret. Så som det var förr. När vi pratas vid på telefon frågar Axmyr om det verkligen är sant att de har slutat att tillverka korrigeringsband till skrivmaskiner. Han gillar inte tippex på flaska, det blir så knöligt att skriva på.

På nätterna tar han en filt och lägger den på sängen. Ovanpå ställer han sin gamla Facit skrivmaskin. Så sätter han sig på en stol bredvid och skriver brev. Allt för att inte väcka dem som bor i cellerna bredvid.

Han är inne på 26:e året på sluten anstalt. Leif Axmyr dömdes till livstids fängelse för morden på sin före detta flickvän och en manlig bekant till henne i Gävle 1982, hemfridsbrott och grov mordbrand. Paret mördades i en lägenhet, efter ett bråk på telefon mellan Axmyr och den nya pojkvännen. Enligt domen i Gävle tingsrätt hade den 20-åriga kvinnan tidigare varit mycket rädd för Leif Axmyr och fruktat för sitt liv. Efter morden sattes lägenheten i brand.

Axmyr hade två kompisar med sig till lägenheten i Gävle. Förutom han själv gick en till in. Axmyr hade kofot och kniv, medan kamraten hade yxa. De båda kompisarna vittnade mot Axmyr och frikändes. Axmyr höll på tjuvhedern och teg. Han har som princip att aldrig prata med poliser, bara inför domstolar.

Om man räknar med frigivning efter två tredjedelars avtjänat straff motsvarar Leif Axmyrs snart 26 år i fängelse ett tidsbestämt fängelsestraff på 39 år. Han vill ut nu. Tycker det är dags. Han har suttit inne i ett kvarts sekel, sedan Falklandskriget började och prinsessan Madeleine föddes.

Har tillvaron förändrat sig utanför murarna, tror du?

–Tekniken går ju framåt, men människorna är desamma. Människorna har blivit ovänligare. Det märks på kåkarna. Det är en äcklig stil, tycker jag, säger han.

Han är slagfärdig i dubbel bemärkelse. Bra på att använda ord. Men också väl bevandrad i våld, både i rollen som den som slår och i rollen som den som blir slagen. Han blev omhändertagen av samhället som nyfödd, växte upp på barnhem där han minns hur han fick stryk med ris. I barndomen fanns också styvpappan som slog både honom och mamman. Knäckte näsan på pojken. Han far upp med händerna som för att skydda huvudet när han berättar, blir den lille killen igen. När han blivit blåslagen hemma hade han ett gömställe i Göteborg:

–Då var jag i Slottsskogen med djuren, jag tyckte om att prata med dem. Jag ville inte gå till skolan, jag skämdes.

När han var 17 åkte han hem till styvpappan och slog tillbaka.

–Det är nog enda gången som jag njutit av att det krasade när jag slog. Jag hade slagit ihjäl honom om inte kompisarna gått emellan.

–Att jag är statsuppfostrad, det tänker jag på, säger han.

Han tränar fortfarande boxning varje dag utom söndagar och är noga med vad han äter. Men han är 69 år och känner sig mest trött på alltihop. Han säger att han är ”söndervårdad” och att man blir som ”radarstyrd” av att vara inlåst under så lång tid som han har varit.

Han tycker att ”tjuvhedern” har försvunnit inne på anstalterna och ogillar det.

Leif Axmyr var med och grundade Brödraskapet på Kumla i mitten av 90-talet tillsammans med Danny Fitzpatrick och Micke Kallander:

–Vi skulle stå upp för varandra. Men det spårade ur. Jag trodde att vi kanske skulle vara tio medlemmar, men det valdes in kreti och pleti. Jag är absolut inte medlem nu. Det är ingenting jag vill vara med i, säger han.

En biologisk dotter har han, som han förlorade vårdnad om och kontakt med när hon var några år. Sedan ett år tillbaka är det kärleken till Anneli och hennes sex barn som bär honom. Han blir varm i rösten när han pratar om henne:

–Hon betyder massor. Jag har fru och barn och hem. Annars hade jag gått från ingenting till ingenting. Jag har ett mål. Jag behövs ju hemma.

När de sågs i besöksrummet förra året var det ”som om en bomb hade slagit ner” trots att de har känt varandra sedan slutet av 70-talet:

–Först tänkte jag ”fan också, det här blir komplicerat”. Det är inte på lika villkor när en sitter inne. Men det är något mycket ovanligt att passa så bra ihop som vi gör. Hon är konkav och jag är konvex. Vi har samma bakgrund med barnhem och fosterhem. Hon har adhd och spelar över lite ibland, men då säger jag ”Mamsen, nu är vi arga. Kom så kramas vi.”

Hon, som också har en trasig bakgrund, återkommer till att han är hennes ”livboj”:

–Han är mitt allt. Jag vill att han ska komma hem. Han sitter där som en sill i en burk, säger hon.

En av hennes döttrar skriver i ett brev till honom: ”Du är den första mannen i mammas liv som ger uppskattning och komplimanger utan att kräva något av henne. Du är den första man som ger henne blommor för att göra henne glad och kärleken är enda orsaken. Det är guld värt, Leif, det ska du veta.”

På golvet i vardagsrummet hemma i Annelis lägenhet står en rejäl bunt med torkade, höga röda rosor.

–Han är inte klok. Han skickar blommor med Interflora, säger hon och ler.

De gifte sig i somras, men det blev inte utanför murarna som de ville. Kriminalvården avslog deras begäran och de fick gifta sig i den kyrka som finns på anstalten. Som en protest gifte de sig borgerligt.

–Det är som att dra ett heligt sakrament i skiten att gifta sig på en kåk, säger Anneli.

Hon vill stå kyrkbrud när Leif har avtjänat sitt straff. De har aldrig levt tillsammans på riktigt, annat än i besökslägenheter på anstalter. Anneli säger att de ska gå i parsamtal, för att få stöd, när Leif kommer ut. En annan dröm är att gå på folkhögskola och studera tillsammans; Leif har ingen gymnasieexamen och hon har bara gått sporadiskt i skolan.

Han ansökte om att få läsa engelska och spanska i fängelset, men fick nyligen avslag. ”Huvudsyfte med studier är dock att det i förlängningen ska leda till ett aktivt yrkesliv. Då Axmyr är ålderspensionär och inte kommer att vara verksam i yrkeslivet prioriteras inte hans önskan om att få studera enskilda ämnen på grundskole/gymnasienivå” står det i beslutet från Kriminalvården. Med anledning av det skrev Leif Axmyr ett argt brev till kriminalvårdens generaldirektör Lars Nylén:

”Och detta löjliga argument, att det ska vara för dom som efter avtjänat straff kommer att ha ett aktivt yrkesliv????? Vilka av dessa som finns här kommer att arbeta då dom kommer ut?”

Utöver Anneli är det ytterligare en person som bär Leif Axmyr framåt; en återfunnen lillebror. En nio år yngre bror som först skämdes så svårt när Axmyr dömdes för dubbelmordet i Gävle 1982 att han inte ville veta av sin storebror och bröt kontakten. Det blev tyst mellan dem i mer än 20 år:

–När det här hände tog jag så illa vid mig. Jag hade varken kraft eller lust att ha kontakt. Men jag har funderat under flera år och i våras tog jag kontakt. Det han har gjort kan jag aldrig förlåta, men han är ju ändå min bror, säger brodern som är egen företagare i fastighetsbranschen.

Varje morgon vid nio brukar Leif Axmyr ringa brorsan. De har talat om minnen och om barndomen, som brodern beskriver som en tuff uppväxt för båda, med många besvikelser.

Vad är det som gör att ni har hamnat så olika i livet?

–Leif hamnade i dåligt sällskap. Han var ung och dum och gick till sjöss. Där träffade han kriminella personer som fick med honom på inbrott. Problemet är att Leif är för snäll och tror väl om folk. Jag har sagt till honom att det är självförvållat att han sitter i fängelse idag.

–Jag blev mycket förvånad över morden. Att han var våldsam under alkoholens påverkan hade jag förstått, men detta...

–Humorn har hjälpt honom igenom mycket. Leif är ju idag en helt annan människa. Han har haft ett vidrigt liv och har haft tusen tillfällen att tänka över det han gjort i fängelset. Det han helst vill är ju att vrida tillbaka tiden och få det hela ogjort, men jag har sagt åt honom att tidsmaskinen inte är uppfunnen.

Brodern har lusläst livstidsdomen och förundersökningen och tycker sig se stora luckor som tyder på att Leif Axmyr i vart fall inte var ensam gärningsman. När det kommer på tal fnyser Axmyr lite och säger:

–Även om det skulle vara så att det inte bara var jag, så är det preskriberat nu. Det är som det är.

Brodern hoppas kunna hjälpa till med en nystart när Axmyr släpps.

För ut vill han. Elva gånger har han ansökt om nåd hos regeringen och lika många gånger har han fått avslag. Själv är han övertygad om att det har spelat roll att mannen han mördade var styvson till tidigare finansministern Allan Larsson. Men regeringens avslag var alltid utan motivering.

Nu är det Örebro tingsrätt som avgör tidsbestämningen av livstidsdömda, som ju sitter på obestämd tid. Han hade en utsatt dag för förhandling i våras, men så kom ytterligare ett åtal mot honom om bestickning och tiden för ansökan om tidsbestämt straff ställdes in. Axmyr ser det som att han har förlorat ett och ett halvt år till. Han fälldes i september av Örebro tingsrätt för att ha bjudit anställda inom kriminalvården på kaffe och mat vid flera tillfällen.

–Det är en gammal rutin bland oss gamla rövare att bjuda vid permissioner. Det är av ren artighet och har varit så i många år.

Värdet av det han gav var cirka 1000 kronor. Kostnaderna för advokatarvodena vid förhandlingen, som staten står för, landade på drygt 99000 kronor. Till det kommer en omfattande förundersökning. Vice chefsåklagare Björn Blomqvist vid riksenheten mot korruption har inte överklagat till hovrätten trots att åtalet ogillades när det gäller tre anställda. En anställd fälldes för tjänstefel och mutbrott men har överklagat till hovrätten.

–Jag tycker att det är fult av vårdare att acceptera ersättning av en intagen, som är inlåst och helt skyddslös. Men det ursäktar ändå inte beteendet, säger Björn Blomqvist.

Under bestickningsförhandlingen i Örebro tingsrätt lägger Leif Axmyr använt snus i en plastmugg och gamla tuggummin i en annan på bordet framför sig när åklagaren pratar. Han gillar ordning och reda, funderar på att starta städfirma när han kommer ut för att dryga ut pensionen. Under de tre timmar vi är inlåsta tillsammans senare på anstalten hinner han byta soppåse i papperskorgen tre gånger.

Tänker du någon gång på offren, de två människor för vars skull du dömdes till livstid?

–Ja, det är något man ångrar och vill ha ogjort. Jag var riktigt sjuk av svek och förräderier då, jag skulle ha haft dårhus. Men jag har burit mitt kors och sonat detta. Med facit i hand hade jag hellre tagit två kulor. Det blir billigare också för samhället. Man är ju en belastning för samhället, men jag vill inte känna så.

Axmyr är mycket kritisk till dagens kriminalvård:

–Kriminalvården är fyra saker: fängelse, dårhus, behandlingshem och flyktingförläggning. Det borde bara vara en sak. De borde skämmas att kalla det vård, det är bara förvaring och inkapacitering, säger han som suttit isolerad i cirka tio år av sitt straff.

Han tycker att man i Sverige borde införa det som redan finns i Norge: ett tidsbegränsat maximistraff på 21 års fängelse och helt ta bort livstid.

Det första Axmyr ska göra när han kommer ut ur fängelset är att ”plasta” sig:

–Jag ska plasta ansiktet och snoken och Anneli ska plasta ansiktet och bröna. Så man börjar bli lite halvskarp igen. Blir det för bra får jag väl ha halsband och några centimeter koppel som Anneli håller i, säger han och skrattar högt.

Han medger att han är fåfäng och färgar håret. Om han tappade det skulle han dö, säger han. Någon kam inför fotograferingen lyckas inte Kriminalvården få in i besöksrummet under de tre timmar vi är där. Efteråt får vi veta av Anneli att han fixat till håret med en plastgaffel när vi var ute på toaletten.