De har kallats de osynliga barnen. De finns inte i statistiken.

Det är bara ett år sedan det blev obligatoriskt att ens fråga internerna vid inskrivningen på landets fängelser om de har barn. Men redovisningen fungerar så dåligt att det ännu inte går att veta hur många de är.

– Vi uppskattar att det finns närmare 10 000 barn som har en förälder som är intagen. Det har förmodligen ökat senare år eftersom vi har fler interner, säger Birgitta Persson, handläggare av barnfrågor inom Kriminalvården.

Kriminalvården har sedan fem år även en skyldighet att anmäla till socialtjänsten om de misstänker att barnen far illa. Men ingen vet hur många anmälningar som görs, för ingen samlad rapportering sker.

På SvD:s förfrågan har en enkät skickats ut till de barnombud som sedan 2005 finns inom alla kriminalvårdens verksamheter. Enligt den uppskattas antalet anmälningar om barn som far illa till minst 121 under förra året. Men det är osäkra siffror, långt ifrån alla svarade och ingen granskning av akterna gjordes.

På Socialstyrelsen konstaterar Suzanna Julin, avdelningsdirektör på individ- och familjeenheten, att ingen myndighet har koll på om lagen efterlevs, bara enstaka studier har gjorts.

– Vi har länge efterlyst en samlad nationell statistik över samtliga anmälningar till socialtjänsten, säger hon.

Inom kriminalvården har barnperspektivet lyfts fram på ett positivt sätt de senaste åren, men det finns fortfarande brister, anser Barnombudsmannen Lena Nyberg.

– Föräldrarna måste ges en möjlighet att ta del av barnens vardag. Få ringa på tider som passar barnen och kunna få permissioner till viktiga händelser som skolavslutningar.

På kvinnofängelset Hinseberg utanför Örebro bänkar sig internerna framför den tillfälliga scenen i gymnastiksalen. När ljuset släcks konfronteras de med teatergruppen Off-Stockholms starka bilder om hur det kriminella livet drabbar hela familjen.

Redan efter 20 minuter blir en kvinna så illa berörd att hon måste lämna lokalen. En annan kvinna, en intagen trebarnsmor, gråter hejdlöst efteråt och tröstas av en fängelsepräst.

Pjäsen kretsar kring fyra vuxna på scenen. Men mest central är barnet som bara deltar på rullande bildskärmar. Som får stryk när han spolar ned mammans knark i toaletten. Som förgäves väntar vid busshållplatsen på pappan som aldrig kommer.

– Alla gånger jag har svikit min dotter, det är värst att tänka på, säger Maria efteråt. Man lovar, för det ger en kortsiktig vinst när man ser att hon blir lite gladare. Men redan innan meningen är klar vet jag att jag inte kommer att hålla löftet.

Cecilia är mamma till en femåring som hon inte har sett sedan hon åkte fast för narkotikasmuggling för 3,5 år sedan.

– Jag pratar aldrig om min dotter här. Ibland måste man stänga av för att inte bryta ihop, säger hon.

Maria från Kris, Kriminellas revansch i samhället, är med på Hinseberg där hon själv satt för tre år sedan. Det året blev en vändpunkt. Efter åratals missbruk är hon nu drogfri. Men pjäsen får förträngda minnen av svek att bubbla upp: alla gånger hon inte dyker upp hos sin dotter som hon har lovat, eller är påverkad när hon kommer. Dottern som tar julservetten och torkar blodet från mammans nystuckna arm. Dottern som gråter utanför dörren när hon inte släpps in.

– Jag vet att jag har förstört och svikit men nu trevar vi oss framåt, säger Maria. Min flicka som är tolv år nu har vuxit upp med mormor, men jag har fått tillbaka vårdnaden. Och jag har blivit farmor. Min 19-årige son har just fått barn, och tänk, de låter mig träffa barnet.