Familjer och allmänhet tog värdiga farväl

Publicerad: 10 maj 2008, 20.08. Senast ändrad: 10 maj 2008, 22.42

LJUSA MINNEN Två brutala brott och tre döda barn har präglat våren och engagerat tusentals långt utanför Stjärnsund och Arboga. Men när familj, vänner och många andra i går tog avsked av Engla Höglund och syskonen Saga och Maximilian Jangestig var det med barnen, som de var i livet, i fokus.

EN LITEN POJKE i vit skjorta och röd slips trampar allvarsamt på sin blå trehjuling genom allén som leder fram till Stjärnsunds kyrka. När han kommer fram till kyrkogården bromsar han när han ser "det guppiga gruset". Han parkerar ordentligt sin lilla cykel bredvid ingången och tar en man i handen innan de tillsammans går vidare mot kyrkan.

Pojken har sällskap av många andra barn vid begravningen av tioåriga Engla Höglund. De har klätt sig i sina finaste sommarklänningar; glittriga, sidenblanka eller broderade. Flickorna är konstfärdigt flätade eller krusade i håret och många har plockat en alldeles egen bukett för att ge till Engla Höglund en sista gång; av vitsippor, gullvivor och liljekonvaljer.

Det lilla brukssamhället Stjärnsund visar upp sig i en slösande försommarprakt och en bit därifrån arbetar bönderna för fullt med vårsådden.

Kyrkan fylls till bredden med nära 300 personer och knappt 100 följer begravningsgudstjänsten utanför på en äng där en lastbil med en storbilds-tv är uppställd. Den stora anstormning av besökare på uppemot tusen personer som man hade räknat med uteblev.

Inne i kyrkan sträcker sig det röda trätaket högt mot himlen. Den vita kistan i koret är så liten och kyrkorummet runtomkring så stort. Runt kistan, med ett fotografi av Engla Höglund, finns mängder med blomsteruppsättningar i vitt och rosa, många formade som hjärtan. Innan tv-utsändningen startar uppmanar kyrkoherden Niklas Lång de sörjande att inte bry sig om tv-kamerorna som finns utplacerade i kyrkan, utan att ta av sig klockorna och inte tänka på det som finns utanför kyrkan. När gudstjänsten inletts säger han:

– Sorgen och glädjen finns där så nära varandra. Det får vara så. Tänk vad vi alla har bett, hoppats och önskat, men nu sitter vi här i kyrkan med alla våra frågor.

Han tänder ett ljus och ställer det på kistan. Sedan sjunger Engla Höglunds syster och hennes vän sången "My heart will go on", en sång som Engla ofta sjöng.

Eva Larsson, rektor för skolan i Stjärnsund, säger i sitt tal:

– Precis som alla barn var Engla en alldeles unik person.

Vi får veta att hon var väldigt social, att hon gillade att ordna aktiviteter när det var disco på skolan och att hon ofta letade efter saker, inte minst sina glasögon.

En filmsekvens får vi höra Engla Höglund själv sjunga om "min superduperkille".

I sitt griftetal säger Niklas Lång:

– Det som har hänt Engla har utlöst en så stor reaktion av medkänsla och hopp. Jag är i vanliga fall ganska pessimistisk när det gäller oss människor, men det finns en god kraft i allt det svåra vi har varit med om. Vi kan ta med oss den i vårt fortsatta liv.

Till slut sjunger Fredrik och Lisa Svahn "En värld full av liv" ur Lejonkungen innan alla som vill får defilera förbi kistan och ta ett personligt farväl av Engla Höglund till orgelmusik. Då stängs tv-kamerorna av.

Allt är stilla och lugnt och för ett ögonblick är det möjligt att tro på att jorden faktiskt är en god och trygg plats.

Stjärnsund är inte en ort där man skulle vänta sig att ett barn försvann och dödades av en obekant person, ett brott som är mycket, mycket ovanligt. Engla Höglunds öde har också berört många människor; hundratals deltog i skallgången, lastbilschaufförer höll en tyst minut och många i hela landet tände ett ljus i fönstret för henne dagarna efter dådet.

SJU TIMMAR SENARE när kyrkklockor ånyo ringer, denna gång i Arboga, är det nästan fullt i kyrkobänkarna. Inne i Heliga Trefaldighetskyrkan är det minnesgudstjänst för Saga, som hann bli ett år, och Maximilian Jangestig, som inte fick fylla fyra. Utanför blommar försommaren för fullt. På gräsmattan är maskrosorna ännu gula i blom.

– En tid på året när skapelsens liv återvänder, säger kyrkoherden Mikael Hirsch där han står inför mer än 400 kvinnor, män, tonåringar och barn som kommit hit för att hedra syskonens minne och dela varandras sorg.

För livet och glädjen är inte det som präglat Arboga denna vår. Här har händer knutits till nävar över att två små barns liv släckts. Men, påminner Mikael Hirsch, här i den gamla kyrkan från medeltiden har generationer mötts såväl i sorg som glädje: "I vrede knutna händer blir här till i stillhet knäppta händer".

I fredags hölls begravningen för Saga och Maximilian Jangestig med de allra närmaste närvarande. Men sorgen är större än så och nu är allmänheten välkommen att ta sitt farväl. De flesta som kommit hit är från Arboga. Vid entrén till kyrkan har brev till barnen från deras mamma ramats in och ställts upp. Hon skriver om saknaden efter sina modiga barn, om den "speciella prinsessan" och om den "modigaste pojke som vandrat på denna jord".

Under gudstjänsten får kyrkobesökarna göra en stillsam "minnesvandring" under valven. Framme vid altaret delar kyrkvärden Ingvar Lindgren ut värmeljus att tända till Saga och Maximilian Jangestigs minne. För många kommer tårarna nu. Händer skakar. Man omfamnar varandra i försök att ge och få tröst.

När de sörjande återvänder till bänkarna brinner över 200 små lågor.

– Själen dör inte bara för att kroppen dör, säger Mikael Hirsch när han åter talar.

För några blir livet aldrig detsamma. Men, säger prästen, inget våld kan vinna på riktigt.

– Döden kan inte sätta stopp. Döden kan bara sätta kolon. Det blir en fortsättning.