Familjelyckan ser ut att vara fullständig när de kommer emot mig med Linnea, åtta månader, i vagnen. De ser avspända och harmoniska ut. Även om deras vardag kantas av samma rutiner som för andra nyblivna mammor och pappor har deras föräldraskap en alldeles särskild guldglans.

–Egentligen har vi kämpat i fem år för att bli föräldrar, säger Jens och Patrik nickar instämmande.

För sex år sedan blev de ett par och ganska snart kände de en längtan efter att bilda familj. Till en början sökte de kontakt med ett lesbiskt par för att försöka bli föräldrar den vägen. Men de insåg snabbt att det inte skulle fungera för dem.

–Det blev för mycket prat om veckor hit och dit. Barnet skulle bli ett typiskt skilsmässobarn och valsa runt mellan föräldraparen. Det ville vi inte ställa upp på, minns Patrik.

Efter den erfarenheten bestämde de sig för att försöka hitta en surrogatmamma på egen hand. Adoption var inte att tänka på eftersom inga länder går med på att låta homo- sexuella adoptera.

Eftersom det i Sverige är olagligt att föda barn åt andra mot betalning anlitade de till en början olika utländska förmedlingar. Efter ett par nitar då de kände sig tveksamma, bestämde de sig för att leta vidare själva. En annons på ett särskilt kontaktforum för surrogatmödrar skulle ge napp var tanken.

Långt senare, när de nästan givit upp, dök det upp ett svar från ett grannland.

Kvinnan, vi kan kalla henne Marie, var ensamstående med tre egna barn. Hon sa sig älska att vänta och föda barn, men ville inte ta hand om fler egna. Marie ville inte ha några pengar, bara få betalt för utlägg.

En intensiv mejlväxling inleds.

–Vissa dagar kunde det bli upp till 15 mejl på en dag, minns de.

Till slut bestämmer de sig för att träffas. Marie visar sig bo ensligt, långt ut i skärgården. Resan dit blev lång och psykiskt påfrestande. Så mycket stod på spel. Det fick bara inte bli fel.

Men direkt när de träffades sa det klick. De fann varandra. Upptäckte att de hade i stort sett samma syn på livet.

–Allt stämde, värderingar, syn på uppfostran, allt.

Efter fyra dygn var de övertygade. Marie var rätt kvinna. Enda smolken i bägaren var en gnagande oro för om hon verkligen skulle vilja släppa ifrån sig barnet när det väl var fött.

Eftersom Jens är äldre var det han som skulle bli pappa var tanken. Någon månad senare begav han sig iväg för att träffa henne. Marie hade stenkoll på sin ägglossning och visste exakt när det var dags.

Första omgången misslyckades och Jens fick komma tillbaka en månad senare. Sen var det bara att åka hem och vänta igen. En fredagskväll två veckor senare plingade det till hemma i mejllådan. Det var från Marie:

–Hej killar ta er en titt på den här hemsidan.

Först kom de till en amerikansk sida där blivande föräldrar kunde registrera sitt framtida barn. Direkt tändes ett hopp inom dem. Nästa länk var en kopia på Maries graviditets-besked; önskar jag kunde vara med er när ni läser detta stod det.

–Vi bara skrek och grät av glädje, minns de.

Patrik ville dela med sig direkt och ringde runt till hela bekantskapskretsen medan Jens var mer återhållsam.

–Jag väntade några månader till det blev Mors dag. Då gav jag min mamma mönstret till en dopklänning. Först förstod hon ingenting sedan fick hon nästan en glädjechock, berättar han.

Under hela graviditeten hade de tät kontakt med Marie. Tre gånger åkte de över, bland annat för att vara med på ultraljudsundersökningar.

När en vecka återstod av graviditeten åkte de dit och bodde hos Marie. Även om hon gått över tiden vid sina tidigare graviditeter ville de inte riskera att missa förlossningen.

På femte dagen utan minsta symtom bestämde de sig för att göra en gemensam utflykt. Vid 05-tiden samma morgon väcktes de av att ljuset brutalt slogs på i deras rum;

–Upp och hoppa killar nu är det dags.

Patrik och Jens blev jättenervösa och sprang om varandra för att packa ihop inför resan in till förlossningen. Fyrtiofem minuter senare skriker Marie:

– Jag föder här och nu.

Jens hinner precis hala fram kameran lagom till att föreviga Linneas ankomst till livet. Samtidigt ringer barnmorskan på dörren.

Allt som sedan händer minns de som i ett glädjerus. Jens fick klippa navelsträngen och några timmar senare åkte de till sjukhuset för att mäta och väga barnet.

Fem dagar senare tog de ett tårdränkt farväl av Marie.

–Hon ville ha några dagar på sig att säga adjö till barnet.

Patrik var fortsatt orolig för att Marie skulle ångra sig och vilja behålla barnet, men så blev det inte.

På morgonen när de skulle åka var det kolmörkt ute. Regnet strilade nedför fönstren. Marie, Patrik och Jens stod tysta i hallen och höll om varandra. Alla grät. När taxin kom skiljdes de utan ett ord. Maries tårdränkta ansikte i fönstret är det sista de ser av henne.

Först när de slår sig ner på båten med Linnea mellan sig vågar de slappna av och ta till sig den fulla innebörden av det som hänt. De har blivit föräldrar.

Sex månader senare var äntligen alla papper klara. Jens och Patrik har fått hela vårdnaden om Linnea sedan Marie avsagt sig och Patrik gjort en så kallad närståendeadoption.

Men trots att Marie avstått från sitt föräldraansvar är kontakten mellan dem inte bruten. Via mejl och bil- der fortsätter hon att följa Linneas utveckling. Patrik och Jens är över-ens om att från början vara öppna med vem som är hennes biologiska mamma.

–Den dag Linnea vill träffa henne kommer hon att få göra det. Marie väntar på henne om hon vill.

Fotnot: Personerna i artikeln heter egentligen något annat