Lars Ohly var den tredje partiledaren i år att tala till publiken från Almedalsscenen. Och enligt Jenny Madestam, statsvetare vid Stockholms universitet, gjorde han det bättre än sina föregångare.

– Jag tycker att det var ett bra tal. Det var det bästa hittills, även om konkurrensen har varit usel, säger hon.

Lars Ohly var ideologiskt driven och han hade ett engagemang och en glöd, tycker Jenny Madestam.

– Lars är den mest ideologiska partiledare av de vi har i dag. Det ska bli intressant att se Juholts tal på fredag. Juholt kanske kommer att ligga på samma nivå vad det gäller att vara ideologiskt driven, säger hon.

Både Jenny Madestam och Brigitte Mral, professor i retorik vid Örebro universitet, reagerade på att Ohly verkade vilja få plats med allt.

– Det var proppat med grejer. Han pratade om alltifrån EU och EMU till klasskillnader, vården, SD och rasism. Också om bankerna, fattigdom, välfärd Ship to Gaza och hur han tycker att Socialdemokraterna och Miljöpartiet bara följer alliansens ledband.

– Det kan å ena sidan vara något positivt, å andra sidan var det nästan lite för mycket, säger Jenny Madestam.

Brigitte Mral håller med.

– Det blev en uppräkning av förväntade ämnen där man hade önskat mera konkreta och färgstarka berättelser som fastnar i minnet. Som det var nu paraderade teman förbi utan att egentligen fastna, men allt uttalat i samma agitatorston. En brist på variation som lätt kan bli tröttsam, säger hon.

Ett parti i talet tycker Brigitte Mral dock kändes mera genomarbetat än resten: när Ohly talade om privata vårdföretag och ökande klyftor i sjukförsörjningen.

– Här jämförde han läget på Östermalm med Botkyrka, där Östermalm, som har betydligt färre invånare, har dubbelt så många vårdcentraler än Botkyrka och där Östermalm har bortåt tvåhundra privata specialister medan Botkyrka har fem.

– Talet hade vunnit på fler konkreta exempel på ökad segregation och ökande klassklyftor. De metaforer och jämförelser som han i övrigt använde kändes dåligt genomarbetade och svåra att förstå, av uteblivna applåder att döma, säger hon.

Brittie Mral tycker också att Ohly var förvånansvärt manusbunden.

– Det blev mera av en uppläsning än ett brandtal, säger hon.

Undantaget var när han kom in på Ship to Gaza.

– Då släppte han sitt manus och verkade tala från hjärtat och med ett äkta pathos, säger hon.

En intressant sak med Ohlys tal tycker Jenny Madestam var att vänsterledaren frågade sig varför Vänsterpartiet trots orättvisorna i samhället inte lyckats bättre än vad de gjort. Något Brigitte Mral också noterade.

– Ohlys attityd var defensiv och ganska självkritisk. Han tar upp grundfrågan, nämligen varför inte vänstern stärks när orättvisorna i samhället ökar, men ger inga tydliga svar annat än ”vi har varit dåliga på att tala om visioner”, säger Brigitte Mral.

– Jag tror att han vill visa sig lite självkritisk med anledning av debatt som har varit om att byta partiledarskapet, säger Jenny Madestam.