Sedan den USA-ledda invasionen av Irak har Sverige tagit emot drygt 20 000 flyktingar från landet. Många av dem lever nu i Stockholm eller Södertälje och med sig i baggaget har de svåra upplevelser av krig, bombningar och tortyr.

Till Sverige har irakiska flyktingar kommit ända sedan kriget mot Iran på 1980-talet. Från dem, och de andra som flydde undan de följande krigen och Saddam Husseins blodiga diktatur, har Kris- och traumacentrum vid Danderyds sjukhus tagit emot många patienter under åren.

Men från de senaste årens stora flyktingström har specialisterna på kliniken inte fått några remisser alls. De mottagande kommunernas flyktingmottagning upptäcker helt enkelt inte vilka som behöver vården, tror ledningen för Kris- och traumacentrum.

– Vi har reagerat över det. Vi vet att många har varit med om fruktansvärda saker. Ju längre det dröjer innan de får stöd, desto djupare blir såren, säger Luis Ramos-Ruggiero, specialist i klinisk psykologi och chef på kliniken.

Han jämför symptomen för den som lider av posttraumatisk stress med en ständig oro:

– Hjärnan får aldrig koppla av, kroppen är på helspänn hela tiden.

Hur många av de irakiska flyktingarna som varit utsatta för saker som kan utvecklas till posttraumatisk stress vet ingen. När Hans Peter Søndergaard, överläkare på Kris- och Traumacentrum, för sin doktorsavhandling undersökte hur många som var traumatiserade i en tidigare irakisk flyktinggrupp räknade han till över 30 procent.

– Det var en hög siffra men även om man räknar lågt och säger att det är 10–15 procent i stället så är det tydligt att det finns ett stort behov, säger han.

Många krigsflyktingar söker ofta förr eller senare vård för sömnsvårigheter eller diffus smärta i kroppen. Ett vanligt scenario är att de hänvisas till mediciner utan att läkaren ser att smärtorna är psykosomatiska, enligt psykologen Solvig Ekblad, docent vid Karolinska institutet med lång erfarenhet av flyktingvård.

Och för den som flytt krig och sliter för att skapa sig ett liv i ett nytt land är det ofta svårt att öppna sig för en stressad läkare på en vårdcentral och berätta om erfarenheter av tortyr eller våldtäkter under krig.

– Ofta berättar de att de har ont i till exempel ryggen. Det vanliga är att vårdcentralerna inte kan hantera den typen av patienter, de ställer inte de rätta frågorna och får därför inte veta vad som ligger bakom. Det är ett systemfel, säger Solvig Ekblad.

Hon vill, liksom ledningen för Kris- och traumacenter, att samtliga i den irakiska gruppen ska genomgå en ”screening”, en lättare undersökning, för att hitta personer i riskzonen. Maria Asplund, sjuksköterska som håller hälsokurser för nyanlända flyktingar i Botkyrka och Södertälje, märker behovet på nära håll.

– Vi ser hur utsatta irakierna är. När de berättar vad de varit med om handlar det om kidnappningar och beskjutningar. Många har en stor oro för familjemedlemmar som lämnats kvar i Irak. De som kommer nu är mycket mer traumatiserade än tidigare grupper, de är mycket sårbara.

Solvig Ekblad jämför med den stora bosniska flyktinggruppen som kom hit på 90-talet, med liknande erfarenheter av krig, etnisk rensning och sexuella övergrepp mot de civila. På förläggningarna i Sverige undersöktes de inte bara för fysiska krigsskador utan även trauman. Ekblad anser att samhället då var bättre rustat av flera skäl: dels var resurserna i vården allmänt bättre, säger hon, och dels såg flyktingmottagandet ut på ett annat vis, med förläggningsboende i stället för dagens utspridda boende.

– Jag skulle vilja se systematiska hälsoundersökningar för alla de nyanlända irakierna. Det måste till ett samlat arbete i sjukvården i de här frågorna, säger Solvig Ekblad.