Enligt statsvetaren och professorn Marie Demker filade s-ledaren i sitt tal på sin statsministerprofil.

– Det var den manteln han försökte ta. Det var väldigt mycket vad han ska göra, vilka reformer som ska genomföras, även om det inte var särskilt konkret, säger hon.

Däremot var det inte i någon högre grad ett ideologiskt tal.

– Snarare ett operativt tal. Jag tror att han ville ge en fingervisning om att han är pragmatisk.

Han ville signalera att S eftersträvar breda lösningar, tror hon.

– Och ställa sig i motats till den regering som han nu tycker är konfrontatorisk.

Det var i det hela ett traditionellt S-tal.

– Och det var slags plädering för att politiken måste kliva in och sätta gränser, säger Marie Demker.

Brigitte Mral, professor i retorik vid Örebro universitet, var inte överraskad av talets karaktär.

– Det var, som man kunde förvänta, ett offensivt tal som byggde på antiteser, säger hon.

Som exempel på detta nämner hon socialdemokratins förnyelse mot de konservatives gammaldags politik - ”observera att det stod #nystart på talarstolen” - solidaritet mot konkurrens och egoism, samt marknadsregleringar till det allmännas bästa mot oreglerad marknad med fattigdom som följd.

Ett återkommande påstående i Håkan Juholts tal menar Brigitte Mral var att det gamla samhället, ”det vill säga samhället innan socialdemokratins reformer”, är tillbaka, med fattigdom, bostadsbrist, lönedumpning och utslagning.

– Det gäller retoriskt sett alltid att definiera verkligheten så den stöder ens teser. Han söker definiera alliansen som bakåtsträvare med gammaldags tänkande medan socialdemokratin står för nytänkande och det humana samhället.

– Inte särskilt överraskande men offensivt och underbyggt med en mängd konkreta exempel och kontrasterande perspektiv, som att ställa tretusen nya arbetsplatser på restauranger, tack vare sänkt moms på krogar, mot 10 000 nya lärartjänster för samma kostnad, säger hon.

Till formen var talet förstås mycket långt, tillägger Brigitte Mral, och menar Juholt var så angelägen om att hopa så många exempel och teman som möjligt att han knappt gav tid för applåder.

– Tidvis malde han på så publiken knappt kan ha hunnit med, vilket förstås inte är så lyckat. Dispositionen var ganska otydlig och han hann uppenbart inte med allt han ville, trots den långa tiden, säger hon.

Juholt använde ofta anaforer som ”det gamla är på väg tillbaka... det gamla... det gamla...” för att hamra in budskapet.

– En effektiv retorisk figur. Det blev möjligen lite för mycket av det goda.