I sjukvården har det alltid varit så att den ansvariga läkaren tvingats göra svåra val om en viktig behandling ska avbrytas eller inte, eller om en ny behandling ska sättas in eller inte.

Ibland får inte anhöriga eller ens patienten själv veta något i förväg och traditionellt har läkarna bara kunnat skriva en nolla på patientjournalen så begränsas insatserna för patienterna.

–Så kan man inte ha det, men det talas väldigt tyst om det här inom läkarkåren. Här finns ett godtycke som man inte kan acceptera och det finns heller inga krav på dokumentation eller att man ska rapportera in dessa fall till Socialstyrelsen, säger Susanne Flyborg, psykiater i Torsby och specialist i rättspsykiatri.

Hon har i flera år försökt få uppmärksamhet kring fall där läkare gjort felaktiga behandlingsbegränsningar i tron att patienten skulle avlida men där patienten inte bara överlevde utan också tillfrisknade. Det handlar om transporter som inte görs, sondmatning som inte sätts in, undersökningar som ställs in, om dialys eller syrgas ska sättas in eller om en respiratorsladd ska dras ur eller inte.

Susanne Flyborg hävdar att läkare ibland vilseleder patienter och anhöriga när man ska informera om patientens tillstånd och möjligheter till att bli bättre eller åtminstone överleva. Och hon tror att även ekonomiska skäl spelar in.

–Det ska man inte blunda för. Men det är också viktigt att reda ut vilket underlag som ska tas fram för att kunna göra en prognos om patienten. I Sverige är det inte bara vetenskapen som styr en prognos utan också värderingar, exempelvis finns en väldig rädsla för handikapp och bestående men, att en behandling inte duger om man inte blir helt återställd.

Hon reagerar även starkt emot att så mycket sker i det tysta, att den enskilde doktorns beslut blir så avgörande.

–När jag som psykiater ska besluta att tvångsvårda en patient måste jag ha fyra sidor dokumentation, ett uttalande av en annan specialist inom 24 timmar och rapportera till länsrätten och Socialstyrelsen.

Då handlar det om att beröva någons frihet, men när det gäller att bestämma om liv och död för en patient behövs inget sådant.

Stefan Engqvist, chefläkare på Karolinska Universitetssjukhuset, anser att man numera har en modell för hur man ska fatta beslut om behandlingsbegränsningar i livets slutskede. Det är ett formulär som ska fyllas i och fungera som ett beslutsstöd om man ska avstå eller avbryta en behandling när allt hopp om bot är ute.

–Det är svåra beslut, men det handlar inte om liv och död för patienten utan snarare om att avsluta en meningslös plågsam behandling och att få dö naturligt och värdigt, säger han.

De nya blanketterna som KS och några sjukhus till har infört har funnits i knappt två år och har använts ungefär 1000 gånger. Under samma tid har KS tagit emot omkring 200000 slutenvårdspatienter.

–Den som säger att det här görs godtyckligt eller av ekonomiska skäl är väldigt fel ute, säger han.

Dennis Brinkeback, jurist som arbetar med skadeståndsrätt och försäkringsrätt i framför allt patient- och sjukvårdsärenden, är övertygad om att det finns ekonomiska argument bakom en del beslut.

–Det kan nog vara så cyniskt att man behöver sängplatsen till någon annan. Som patient och anhörig är det heller inte lätt att argumentera emot en läkare som sitter på all information, men som kanske inte säger allt, påpekar Dennis Brinkeback.

SvD har sökt men inte lyckats få en kommentar av Pia Lidvall (KD). Hon är ansvarig för äldresjukvården i Stockholms läns landsting.