Till slut brister det för 34-åriga Fatiha Jaddi och gråten kommer. Själv sitter hon på en madrass i en kyrka i Bryssel, medan hennes son finns i hemlandet Marocko.

–Det är sju år sedan jag träffade honom.

Några förhoppningar inför framtiden orkar Fatiha Jaddi inte uttrycka.

Inne i 1600-talskyrkan Eglise du Béguinage finns kampviljan, men uppgivenheten är större bland de över 200 som har samlats där. De är Bryssels papperslösa proletariat. En del av dem har fått avslag på sin asylansökan och gått under jorden. Andra är migranter som kommit till Europa för att arbeta. Många av dem har bott åratal i Belgien, arbetat illegalt och haft bostad. Deras krav är att den belgiska regeringen ger dem möjlighet att försörja sig på laglig väg.

Rahia Berrichi kliver upp från sin madrass varje morgon klockan sex och lagar frukost, lunch och middag åt alla sina meddemonstranter i kyrkan. Hon har arbetat som kokerska i Bryssel under många år, men har inte barnen med sig i Belgien.
–Har jag inget jobb får mina barn ingen mat. Jag skulle önska att min sjuke son fick komma hit för en medicinsk undersökning. Och jag vill att min flicka som bara är 14 år ska vara hos mig här.

När EU:s migrationsministrar samtidigt samlas i andra änden av Bryssels centrum är de papperslösa inte något högprioriterat ämne. På dagordningen står bland annat ett gemensamt asylkontor och en diskussion om att fler EU-länder ska ta emot irakier från flyktingläger i Syrien och Jordanien.

Det blir ryggdunkningar och många handskakningar i den strama möteslokalen i Justus Lipsius, rådsbyggnaden, när ministrarna möts. Migrationsminister Tobias Billström (M) är på plats. Han har redan hunnit med ett möte med Frankrikes nye minister på morgonen. Mycket av Billströms arbete handlar nu om förberedelser inför det svenska ordförandeskapet. Regeringen vill flytta fram positionerna när det gäller en gemensam asyl- och migrationspolitik.
–Det måste bli så små skillnader som möjligt mellan medlemsstaterna. Det ska inte spela någon roll var du lämnar in din asylansökan, säger Tobias Billström.

Samtidigt skulle trycket på Sverige minska. Enligt siffror från FN:s flyktingorgan UNHCR tog Sverige under första halvåret 2008 emot 12 267 asylansökningar. Estland tog emot sex stycken. Samma regelverk i hela EU skulle ”rimligen” innebära att ”färre söker sig hit”, löd slutsatsen från statsminister Fredrik Reinfeldt (M) i en SvD-intervju före nyår.

Med Sverige som ordförandeland ska i höst en ny femårsplan, det så kallade Stockholmsprogrammet, tas fram. Där kommer det fortsatta arbetet på asyl- och migrationsområdet och den fortsatta utvecklingen av det gemensamma asylsystemet att stakas ut.

Men det går alldeles för sakta, menar Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, Thomas Hammarberg.
–Det är brådskande att slutföra det här arbetet. Det pågår en kapplöpning nedåt, säger han.

Enligt Thomas Hammarberg handlar ”racet mot botten” om att medlemsländer tävlar om skärpta regler för asylsökande och dåliga mottagningsvillkor. Syftet är att människor inte ska söka sig till just deras land.
–I Grekland säger man det öppet: ”Vi vill inte skicka positiva signaler”.

UNHCR har kritiserat Grekland för behandlingen av asylsökande. Bland annat har det handlat om inlåsningar och dåliga levnadsförhållanden. Liknande larmrapporter om brister i de mänskliga rättigheterna kommer med jämna mellanrum från andra länder. Samtidigt fortsätter antalet asylsökande och migranter att komma, ofta med båt över Medelhavet. Situationen är så tillspetsad att Grekland, Italien, Cypern och Malta vädjar om särskilt stöd från övriga EU.

Med samma regelverk överallt skulle det bli en tydligare ”bördefördelning” inom unionen, menar både Billström och Hammarberg. Men för det krävs en tydlig politisk vilja, menar Thomas Hammarberg.

EU-parlamentarikern Eva-Britt Svensson (V) tvivlar på att den viljan finns. Hon är övertygad om att en gemensam politik inte kommer att hålla måttet.

–Det är nästan helt omöjligt att ta sig in i EU i dag. Det är en omänsklig hantering. Vi borde säga ifrån för en mer human asylpolitik.

Eva-Britt Svensson är rätt ensam om att säga nej till en gemensam politik och Tobias Billström ser ett av ärendena på dagens rådsmöte som en murbräcka. Det gäller så kallad vidarebosättning från flyktingläger i Syrien och Jordanien. UNHCR hoppas att fler än de sex EU-länder som i dag tar emot FN:s kvotflyktingar, däribland Sverige, ska acceptera att ta emot irakier.
–Med ett sådant system skulle EU kunna erbjuda tiotusentals flyktingar plats, säger Tobias Billström som dock understryker att det fortfarande skulle vara frivilligt.

Samtidigt tänker EU öppna en annan kanal in, legal migration för högkvalificerad arbetskraft. Medlemsländer har kommit överens om att ett ”blått kort ” liknande USA:s gröna, ska införas. Men Tobias Billström är missnöjd med modellen. Han vill ha ett system mer likt det svenska där arbetsgivarna får bestämma vilken typ av arbetskraft som behövs.
–Jag vill att vår modell ska ses som ett pilotprojekt.

Men vad som ska hända med de uppskattningsvis fem miljoner papperslösa migranter som illegalt lever inom EU:s gränser finns det inget svar på. Allmänna amnestier bör emellertid undvikas, signalerade migrationsministrarna i höstas. Och länder som Frankrike och Storbritannien har satt upp mål för hur många som ska avvisas årligen.
–Det är ofta människor som har rotat sig i landet, som har arbete och barn i skolan, säger Thomas Hammarberg.

I Eglise du Béguinage slår Mohammed Iouannassi ut med armarna. Han har jobbat som kock i Bryssel i många år, men saknar arbetstillstånd. Han är 42 år gammal.
–Men jag har ingen fru, inga barn. Vi förlorar våra liv här.