För ett år sedan fanns det en förhoppningsfull grundstämning i Europa. Visserligen hade spekulanterna på finansmarknaderna fördunklat de ekonomiska utsikterna. Men genom ett nära samarbete med president Obama skulle krisen kunna bemästras. Genom G20 skulle nya globala regelverk förhindra nya finansbubblor.

Visserligen höll Tjeckiens ordförandeskap på att implodera, men snart skulle Sverige ta över och skapa ordning och reda. Visserligen återstod många hinder, men förväntningarna var höga på att ett nytt maskineri skulle få EU att fungera bättre. Parlamentet och kommissionen skulle förnyas och genom Lissabonfördraget skulle ledarskapet förstärkas, inåt och utåt.

Dessutom hägrade möjligheten för EU att spela den ledande huvudrollen i mänsklighetens stora ödesfråga, klimatpolitiken. En ambitiös paketlösning hade mödosamt framförhandlats inom EU som vid toppmötet i Köpenhamn skulle framstå som en förebild för världen. EU-ordföranden Fredrik Reinfeldt drömde om den globala ledartröjan.

Med Lissabonfördraget på plats och med klimatpolitiken som ny plattform väntade en efterlängtad vitalisering av det europeiska samarbetet. EU skulle återvinna sin forna handlingskraft och bli en central aktör i internationell politik.

Välkommen till de nya realiteterna! Idag kan envar se hur fjolårets förhoppningar i hög grad byggde på önsketänkande. Finanskrisen är långtifrån över. Dess efterverkningar skakar EU:s grundvalar, den gemensamma marknaden och den gemensamma valutan. EU:s anspråk på en global ledarroll i klimatpolitiken är punkterad efter fiaskot i Köpenhamn. Lissabonfördragets verktygslåda innehåller ingen omedelbart verkande patentmedicin mot handlingsförlamning.

Istället blottas nu den existentiella fråga som pyrt under de senaste årens svårigheter och bakslag: Finns det politisk vilja att fördjupa den europeiska integrationen? När nu institutionerna har förnyats och Lissabonfördraget äntligen trätt i kraft går det inte längre att smita undan grundfrågan. Om den politiska viljan saknas förlorar EU:s institutioner och instrument sin betydelse.

Knäckfrågorna kan formuleras precist. Varifrån kommer impulserna? Var finns det politiska ledarskapet i dagens EU?

Enskilda ledamöter i EU-kommissionen och i EU-parlamentet har säkert höga ambitioner. Det betvivlar jag inte. Men det är idag mer än någonsin de tongivande stats- och regeringscheferna som i Europeiska rådet blivit herrar över dagordningen. I den kretsen ser vi att Angela Merkel skulle kunna verka pådrivande, men vill inte, att Nicolas Sarkozy vill driva på men inte räcker till och att Gordon Brown varken vill eller kan ge några positiva impulser. Han vill bara bromsa. Det passar många ganska bra och eftersom många fruktar att valet i maj kan leda till att ännu besvärligare politiker vinner makten i London så blir Gordon Browns hållning bestämmande. Så definieras den minsta gemensamma nämnarens Europa, perfekt personifierad av Herman Van Rompuy, den så kallade presidenten.

Rolf Gustavsson är SvD:s tidigare korrespondent i Bryssel med rötter på Österlen. rolf.gustavsson@svd.se