Nästa vecka möts fiskeministrarna i Bryssel för att enas om kvoterna för fisket nästa år. Lagom till det har en intern granskning av EU:s fiskepolitik läckt ut till medier. Av den framgår att EU är mycket sämre än andra länder på att kombinera fiske med ett långsiktigt bevarande av fiskbestånden. Av 43 undersökta bestånd är 35 överfiskade, det vill säga 81 procent. Och då är inte alla viktiga fiskbestånd undersökta, exempelvis djuphavsfiskarna och fiskar i Medelhavet.

Rapporten, som SvD har läst, jämför med USA, där många fler bestånd har undersökts. Där är enbart 25 procent, 45 av 180 bestånd, överexploaterade. Där skriver lagen att fiskemyndigheten måste rapportera tillståndet för de olika fiskarterna varje år till kongressen.

FAO, FN:s jordbruks- och fiskeorganisation, pekar ut Nordostatlanten, som administreras av EU, som det mest utfiskade havet i världen med störst behov av regler som gör att bestånden kan återhämta sig. Men det saknas inte kunskap om hur det ska gå till, tvärtom. Det vetenskapliga underlaget som EU har tillgång till för att veta hur fisket ska regleras är bättre än på många andra håll i världen. Trots det nonchaleras forskarnas rekommendationer regelmässigt. Rapporten visar hur ministerrådet ständigt tillåter för stora fångster – utfiskning – av Nordsjötorsk.

Två fristående fiskforskare, Michael Sissenwine från USA och David Symes, Storbritannien, har haft kommissionens uppdrag att granska EU:s fiskepolitik i samband med en översyn som pågår nu. Rapporten har inte diarieförts, vilket strider mot praxis.

En annan bister slutsats är att den europeiska fiskeindustrin har dålig lönsamhet jämfört med andra länder, vinstmarginalen blir i slutänden bara drygt 6,4 procent av värdet på den fisk som landas. Under 10 procent är ett klent resultat, anser den ene forskaren, Michael Sissenwine vid Woods Hole‘s oceanografiska institut i USA.

Greenpeace driver havsmiljön som en av sina huvudfrågor, och Staffan Danielsson, som är talesperson i ämnet, är inte förvånad över kritiken i rapporten.

–Hela gemensamma fiskepolitiken har visat sig vara en utfiskningspolitik. Den är förödande för våra hav och i förlängningen för dem som ska fiska i den också. Det borde samhället förstå, säger han.

Trots att politiken har kritiserats i många år har få förbättringar gjorts, anser han. Efter den förra utvärderingen av politiken 2002 togs en del subventioner till fiskefartyg bort, eftersom det visade sig finnas 40 procent större fiskekapacitet än vad som var befogat.

–Trots det kom subventioner till modernisering av fartyg tillbaka. Så pendeln svänger fram och tillbaka, men generellt har det inte förbättrats, anser Staffan Danielsson.

I en ovanligt rak formulering sätter Sissenwine fingret på problemet: Politiken är resultatet av en kohandel mellan fiskeministrarna som vill få ut så mycket som möjligt till sina fiskare.

Jordbruksminister Eskil Erlandsson anser att överenskommelser om fisket mellan EU-länderna ofta bryts.

–Det vi har kommit överens om måste också hållas. Det kan exemplifieras med det orapporterade och illegala fisket som Polen för närvarande bedriver på torsk i Östersjön.

Bättre kontrollmekanismer och sanktioner som svider står högt på hans lista över hur fiskepolitiken ska förbättras.

Dessutom måste utgångspunkten för fördelning av fisket vara biologiskt hållbara bestånd, betonar Eskil Erlandsson.

–Det brukar jag alltid inleda med där nere.

Han tror att det redan nästa vecka i samband med kvotfördelningen finns en medvetenhet om att fisket för närvarande inte är hållbart.