Statskonsten hos Europas regeringar handlar för närvarande bara om en enda sak. Om att hanka sig fram. På engelska talar man om ”muddling through” och på tyska finns ett motsvarande, lika talande begrepp, ”durchwursteln”.

Det talas ofta om att saker och ting går så snabbt nuförtiden. Senast Håkan Juholt påstod att aldrig någonsin tidigare i mänsklighetens historia har utvecklingen gått fortare än nu. Ledtiden mellan gammalt och nytt blir kortare och kortare, sade han.

Underförstått anslöt han sig till den vanliga föreställningen i den politiska retoriken att rörelseriktningen i denna acceleration är framåt. Är det så?

Den tyske sociologen Hartmut Rosa, som i tjocka böcker utvecklat sofistikerade teoribildningar kring ”modernitetens tidsstrukturer”, antyder en annan, mer pessimistisk möjlighet. Vi kanske drömmer om att med den kraftfulla motorcykeln vidga vår frihet. Motorcykeln blir en symbol för moderniteten, för speed, acceleration och individualism. Men vår tids symbol är kanske snarare hamstern? Hjulen snurrar visserligen allt snabbare, men vi kommer inte ur fläcken. Och vi förmår inte bryta oss ur buren, ur de tankefigurer som betingar våra attityder.

Det är inte så konstigt. Först slösade vi bort massor med energi på självförvållade problem. Under över 15 år ägnade sig EU:s regeringar mest åt att stöta och blöta allehanda frågor om organisation och maktbalanser. Visserligen viktiga, men inte existentiella. Under tiden växte medlemskretsen. En historisk nödvändighet som ingen vågar dra konsekvenserna av.

Till slut kom den efterlängtade frälsningen, Lissabon-fördraget. Äntligen skulle Europa koncentrera kraften på sakfrågorna, som miljö, klimat, sysselsättning och säkerhet. Med en president och en utrikesminister skulle Europa tala med en röst i världens affärer.

Då kom krisen på finansmarknaderna, som utlöste behov av statsstöd, förvärrade den offentliga skuldsättningen med åtföljande politisk instabilitet. Flera regeringar har fallit och fler följer antagligen efter.

De allra flesta regeringar i dagens Europa är koalitioner och de befinner sig alla i mer eller mindre dramatiska inrikespolitiska svårigheter. Marken gungar under dem alla, till och med under Nicolas Sarkozy som formellt sett har ett starkt mandat som folkvald president och med ett parti som har egen majoritet i parlamentet.

Kort sagt, inrikespolitiska och nationella perspektiv blir helt dominerande när Europas högsta ledare samlas till toppmöte. Var och en tänker i första hand på sig själv. Det märks på resultatet, både i förhållande till de ekonomiska problemen och i hållningen till revolterna i Nordafrika.

Den välvillige kan hävda att vad som uppnåtts är nödvändigt om än långt ifrån tillräckligt. Men minns någon idag det viktigaste försäljningsargumentet för Lissabonfördraget? Förenklingen som skulle göra Europa begripligt för vanligt folk?

Hamstern är trött.