Biskoparna försöker ur Lissabonfördraget vaska fram ett andligt och etiskt arvegods som sedan drygt ett årtusende förenar Irland med den europeiska kontinenten, från St. Colombanus (543-613) till påve Benediktus XVI. Den irländske väljaren uppmanas fundera över sitt ansvar för att arvet till barn och barnbarn skall bli ett fredligt Europa präglat av global solidaritet och hållbar utveckling. Biskoparna varnar för att nationell ekonomisk egoism undergräver EU. Samtidigt fördömer de reservationslöst dem som sprider vilseledande eller felaktiga uppgifter och betonar att folkomröstningen inte skall utnyttjas som ett tillfälle att proteströsta mot förhållanden som saknar kopplingar till Lissabonfördraget. Folk skall ta ställning till fördraget på dess egna meriter, hoppas biskoparna.

Liknande förhoppningar hyser uppenbarligen EU-minister Cecilia Malmström som i torsdags i rent profana ordalag sände fördraget på remiss till Lagrådet. Hon förespråkar en svensk ratifikation eftersom fördraget gör EU öppnare och effektivare samt möjliggör en fortsatt utvidgning av medlemskretsen.

Personligen har jag inga större problem med argumenten som talar för Lissabonfördraget. Alternativet är nämligen värre, att EU skulle fortsätta styras av det gällande Nicefördraget. I längden skulle det bli ohållbart både för handlingsförmågan inom medlemskretsen och för Europas förmåga att hävda sig i världens affärer.

Däremot blir jag djupt betänksam när jag hör uppmaningar till allmänheten att noga studera fördragstexten. Texten är nämligen närmast oläslig för den som inte har långvarig träning i finstilta rättsakter. Den sluga idén 1992 att skicka ut Maastricht-fördraget till de danska hushållen kom från Nej-sidans Jens-Peter Bonde och så gick det som det gick. Danmark har fortfarande inte repat sig från sviterna av Nejsidans seger i juni 1992.

Och fråga dig själv: hur ofta läser du noga igenom hela bruksanvisningen när du förvärvat en ny pryl till hemmet? Eller nöjer du dig med den förenklade versionen?

EU:s grundfördrag påminner om en detaljerad instruktionsbok till ett avancerat kraftverk med många säkerhetsarrangemang. Och jag tror inte många lekmän blir klokare av att studera manualen. Det avgörande är om verket fungerar och det beror inte bara på konstruktionen utan också på om användarna vill och kan utnyttja det.

Den långsiktigt största osäkerheten med Lissabonfördraget handlar därför om den politiska viljan hos de styrande i EU. Om viljan är svag eller obefintlig så går även det bästa kraftverk i stå.

Den omedelbara osäkerheten ligger i stämningarna på Irland. Europa håller andan.