På kort visit i Bryssel smuttar jag på det ymniga europeiska nyhetsflödet. Nu råder på nytt högkonjunktur för domedagsprofetior. Panik på finansmarknaden och vanmakt i regeringarna. Värst verkar oredan vara i Tyskland, vilket onekligen är alarmerande.

Europa har alltid gått framåt genom kriser, heter det ibland som en tröstande suck. Historiskt är det visserligen sant. När jag kom som korrespondent till Bryssel hösten 1984 rådde det också europessimism och euroskleros. Några år senare svängde stämningen över i eurofori, när projekten för en gemensam marknad och en gemensam valuta började förverkligas.

Vi insåg inte då vilka exceptionellt gynnsamma omständigheter som gjorde dem politiskt möjliga. Då fanns det en konstellation av tongivande politiska ledare som förenades av övertygelsen om att det helt överordnade nationella intresset låg i Europas enande. Den insikten saknas hos många av dagens politiska ledare, men det vore alltför lättköpt att bara gnälla över den nya generationens brist på europeiska övertygelser. Dagens problem är dem kanske övermäktiga?

Dagens djupa, existentiella europeiska kris har, som jag ser det, sina rötter i de euroforiska åren, då personligheter som Helmut Kohl, Jacques Delors, François Mitterrand och Felipe González lade grunden för det pånyttfödda europeiska projektet. Deras insatser var helt avgörande för framgångarna, men vad gjorde de när de stötte på problem? Jo, de sköt dem framför sig i förhoppningar om att de nog skulle lösa sig så småningom.

Som en röd tråd genom det europeiska samarbetets historia går en taktik som jag ofta skrivit om, ”flykten framåt”. På franska talar man om ”la fuite en avant” och på tyska om ”die Flucht nach vorn”.

Eller annorlunda uttryckt. De största och svåraste försyndelser som de gamla europeiska ledarna gjorde sig skyldiga till var underlåtenhetssynder. Det är dessa ackumulerade försummelser som dagens vilsna ledare fått i arv. Underlåtelsesynderna har nu hunnit ifatt och straffar Europa.

Och det var inte småsaker som försummades. Dit hör inom EMU alla problemen med makroekonomisk samordning, övervakning av finansmarknaderna och av medlemsländernas finanspolitiska balans. Dit hör egendomligheterna i de institutionella strukturer som efter 20 års permanenta konstitutionella kompromisser resulterat i Lissabonfördragets mischmasch, som vilseledande marknadsförts som förenklingar. Dit hör inte minst försummelsen att pedagogiskt vinna folks förståelse för att den fördjupade ekonomiska integrationen också har en politisk dimension. En försummelse som öppnat ett stort spelrum för allehanda populistiska sockerbagare som lockar med den gamla världens söta illusion om nationell suveränitet.

Sålunda skenar krisen på marknaderna i den nya globaliserade världen medan dagens generation ledande politiker vacklar mellan frestelserna, mellan lusten till nostalgisk flykt bakåt och tvånget till fortsatt flykt framåt.