Europa – en värld som borde gått förlorad

BUDAPEST Välkommen till min kontinent. Jag börjar plåga mitt yrvakna ressällskap redan när vi mellanlandar i München. Här är vi civiliserade, förstår du, säger jag retsamt, ett rulltrappsteg ovanför honom. Vi äter med kniv och gaffel samtidigt och vi startar inte krig hursomhelst. Vi har högt utvecklade samhällsstrukturer och det finns inga oväntade hål i asfalten där man kan trilla ner och dö. Vi dricker kaffe ur porslinskoppar och vi springer inte samtidigt. Han är född i New York, av judisk börd, och jag gläds inför utsikten att få ge tillbaka för varje kulturyttring jag missförstått, alla sociala faux-pas jag utfört och varenda påstått unik delikatessaffär på Lower East Side fylld av Gefiltefish. Vi ser fram mot att ha dig som vår gäst och våra tulltjänstemän kommer inte att förnedra dig, avrundar jag som en glad OS-värdinna.

På Hotell Bristol i Wien får jag mitt lystmäte av den gamla världen. Mot en bakgrund av päronintarsia och Biedermeier svassar jag fram som en otålig Habsburg-arvtagerska – hon som så självklart äger sin kontinent – innan jag finner min plats längst in i den illa upplysta baren. Kanske satt hertigen av Windsor precis här när tanken på att ge upp ett imperium för kärleken infann sig, föreslår jag. Eller så upptogs han mest av sin kärlek till tyskarna, får jag till svar. Jag himlar med ögonen över hans tråkiga fokus på historien och fortsätter att orera om vad hertigen och Wallis egentligen ägnade sig åt på Bristol på trettiotalet.

Nästa dag är jag inte lika road. Efter en timme har vi redan passerat den forna gränsen mot järnridån och är på väg in mot Budapest. Då är jag så yr av hunger att jag av misstag äter en pirog på en bensinstation som är fylld med hackad lever. Även om jag sedan sturskt vidhåller att ungersk lever (hackad, på bensinstation) i alla händelser måste vara överlägsen FDA-godkänd amerikansk lever får jag blunda och andas djupt för att behålla skräckpirogen.

Precis när vi har passerat Elisabeth-bron står vi helt stilla, och jag gluttar ut från fönstret för att bli av med illamåendet. Men där har en kandidat till EU-valet sin bild på en stortavla invid vägen. Över hans ansikte har en gul Davidsstjärna målats med sprayfärg som rinner ner över kostymen.

Jag berättar nästan aldrig att jag är judinna, säger vår vän i Budapest samma kväll. Ungern står på gränsen till konkurs, med arbetslöshet som stiger och sociala förmåner som skärs ned. Varje rädd medborgare står sig själv närmast. Då får vi tillbaka det som alltid ligger precis under ytan. Missnöjet. Extremismen. Nazismen. Mörkermännen säger det gamla vanliga, berättar hon: romer får för många barn och utnyttjar systemet, och judarna är inblandade i en världsomspännande konspiration som involverar Israel. Och förintelsen har aldrig ägt rum. För några månader sedan sköts en romsk man och hans fyraårige son ihjäl efter att någon satt eld på deras hus.

Välkommen till Europa i lågkonjunktur. Sachertårta, överlägsen arkitektur och trettiotal igen.