Det finns mycket som skymmer sikten i eurokrisen. Svindlande belopp, egendomliga förkortningar, komplicerade tekniska detaljer insvepta i expertisens jargong, militanta folkliga protester och politiker som inte förmår, vill eller vågar förklara vad de håller på med. De sitter i kläm mellan marknaden och medborgarna. Från deras krismöten kommer kryptiska kommunikéer som kräver närsynt läsning.

Den som orkar både dechiffrera texterna och lyfta blicken kan emellertid skönja ”the big picture”: Hur krisen håller på att genomgripande förvandla EU. Eurozonens toppmöte i förra veckan kan mycket väl vara en viktig vändpunkt. Där lade man bland annat grunden till en ”europeisk valutafond”, som avlastar den Europeiska centralbanken (ECB).

Det betyder inte att krisen är över. Det kommer snart nya kriser och toppmöten. Däremot kan det betyda att toppmötet den 21 juli öppnade för kraftigt förstärkt ekonomisk samordning och gemenskap. Efter drygt ett års akut eurokris kommer kanske till slut det som saknats från början i EMU-projektet: ett E som fungerar. Utan ett sådant E eroderar till slut även det M (monetära) som håller uppe konstruktionen och därmed den gemenskap som kallas ­Union.

Det är fortfarande långt till det som i Frankrike kallas en ”ekonomisk regering” och till den ”europeiska finansminister” som ECB:s avgående chef Jean Claude Trichet drömmer om. Men rörelseriktningen har plötsligt blivit tydlig. Den pekar i riktning mot mer ­gemenskap.

Fortfarande kan man peka på allt som saknas. Minsta ­kunskap om den europeiska ­integrationens historia säger oss emellertid att det är en ­process i många små steg, där det ena följer av det andra. Jean Monnet använde ofta kugghjulet som en metafor, även när många slängde grus i hans maskineri. På nytt tycks det långsamt hacka sig framåt.

Ändå är det inte Jean Monnets federala dröm om ett Europas förenta stater som förverkligas. Snarare är det general de Gaulles mellanstatliga dröm om ”nationernas Europa” som efterföljaren Nicolas Sarkozy driver på genom att med lock och pock få den ­ytterst motvilliga Angela Merkel med sig i olika kompromisser.

Toppmötet den 21 juli föregicks av en lång och hård nattmangling i Berlin, där Sarkozy lyckades stoppa Merkels instinkter att köra Grekland i konkurs. I Tyskland spökar slagordet att eurozonen blir en ”transferunion”. Ett slagord som döljer ett helt grund­läggande faktum som varken Merkel eller någon annan politiker vill erkänna. Det faktum att inom den finansiellt sammanflätade eurozonen så är de olika ländernas offentliga skuldsättning ett ­gemensamt problem. Det finns ingen grekisk statsskuld som inte berör Tyskland. Ingen grekisk statsbankrutt skulle heller lämna Tyskland oberört.

Detta faktum leder till förpliktelser som på tyska kallas ”die ­normative Kraft des Faktischen” – fritt översatt: verklighetens normativa kraft. I politiska sammanhang skulle det också kunna översättas med solidaritet.

Rolf Gustavsson är SvD:s tidigare korrespondent i Bryssel med rötter på Österlen.