Både Italien och Tyskland säger nej till stamcellsforskning men från olika utgångspunkter. I ena fallet ligger bakgrunden i katolska kyrkans syn på livet som okränkbart, i det andra i minnet av nazisternas genetiska experiment. Sverige och Storbritannien säger däremot ja till forskning på mänskliga embryon.
Illustration: Guje Engström

Utrecht Bara några kvarter från universitetets Centrum voor Bio-ethiek forskar en molekylärbiolog på stamcellslinjer i laboratoriet - trots att det är förbjudet att odla mänskliga embryon i Holland.
Bara några timmars tågresa bort ligger Bryssel - där EU-parlamentet sagt nej till att anslå pengar till forskning på embryon det närmaste året.
Ytterligare en bit bort ligger Sverige - där det nyligen blivit tillåtet att klona mänskliga ägg
i behandlingssyfte. Överblivna embryon har vi länge fått använda till att ta fram stamcellslinjer.

Väl i det stadiet, kan sådana färdiga linjer exporteras till EU-länder som har förbud mot att forska på befruktade ägg.
Att reda ut hur så olika prioriteringar ska kunna samsas är vad etikerna på Centrum voor Bio-ethiek har som yrke. Med särskild inriktning på bioteknik sitter de i etikkommittéer på sjukhus, i statliga verk och i policyskapande organ.
Uppgift: att hjälpa beslutsfattare att komma fram till om nya forskningsprojekt kring både människor, djur och livsmedel ska tillåtas eller ej.

Så en etiker ska inte enbart bromsa utvecklingen
- Absolut inte, säger Egbert Schroten, professor i kristen etik samt grundare av Centrum voor Bio-Ethiek en Gezondheidsrecht, CBG, på Utrechts universitet.
- Jag vägrar ofta att säga varken ja eller nej. Min uppgift är att framföra argument för och emot så att de som arbetar med frågan kan fatta beslut.

Theo Boer, universitetslektor i kristen etik på CBG, betonar att professionella etiker inte är till för att vara dogmatiska. Tvärtom; de ska värna om komplexiteten i beslutsunderlaget och medverka till att få fram alternativ till det som är etiskt tveksamt: Går det att få lovande resultat också med vuxna stamceller istället för embryonala, till exempel?
Då har vi kommit till ett ämne som debatteras lika offentligt i Holland som djurrättsfrågan och aktiv dödshjälp. När debatterna rasade som värst under 1970- och 80-talen blev kristna etiker som Egbert Schroten och Theo Boer allt oftare anlitade som experter för att ge råd och hålla föredrag. Egbert Schroten insåg att kyrkan inte hade tid med sådant - och att det fanns en marknad för professionella etiker. 1987 grundade han CBG som utvecklats till Europas största etikcenter.

Debatten om aktiv dödshjälp och djurrättsfrågor i Holland pågår i dag parallellt med nya ämnen. Under mitt besök på CBG talar etikforskarna om kloning, kejsarsnittförlösta kalvar och genmodifiering av boskap för att få mindre fett i köttet. Och livsmedelsetikern försöker hålla jämna steg med utvecklingen mot ”personal diet” - något som lär komma om gentekniken kan kartlägga vår överkänslighet för att drabbas av vissa livsstilsrelaterade sjukdomar.
- Vill vi ha ett samhälle där varje gäst runt vårt middagsbord äter olika mat? undrar etikern.

Och precis så borde utvecklingen debatteras när etiker, jurister och vetenskapsmän funderar över vilka konsekvenser forskningen får för samhället i stort. Den här formen av avvägningar saknar ju politiska argument, betonar Egbert Schroten. Inga EU-länder reglerar ny forskning genom lagstiftning, utan genom att formulera en etisk policy.

I Holland har den traditionellt offentliga debatten - med djurrättsaktivisterna i spetsen - haft avgörande betydelse för att deras policy blivit striktast i Europa. Här bedöms all ny forskning enligt inställningen ”nej, om inte …”. Den betyder att alla ansökningar automatiskt avslås i etikkommittéerna - om inte projektet lovar resultat som avsevärt förbättrar djurens eller mänsklighetens hälsa och välfärd.
- ”Nej, om inte …”-policyn är oerhört viktig, säger Egbert Schroten. Överallt annars tillstyrks forskning enligt motsatt perspektiv: ”Ja, under förutsättning att …” Där försäkrar forskarna sina försiktighetsåtgärder istället.

Att ni är så strikta i det liberala Holland?
- Ja, skrattar Egbert Schroten. Gäller det bioteknik kan till och med en ansökan om att få använda bananflugor avslås. Biotekniken är så pass långtgående att varje forskningsprojekt med människor och djur bör passera en etikkommitté.
Men inte nog med det - i Holland bjuds allmänheten in till offentliga hearings när nya frågor ska avgöras. ”Då kan även min faster i Groeningen komma” som Egbert Schroten säger.

Det här saknar vi i Sverige. Vissa svenska etiker anser att våra diskussioner om stamcellsodling och terapeutisk kloning tenderar att stanna i policyskapande organ som ”det i och för sig kloka” Vetenskapsrådet:
- Frågorna behandlas bara av en mindre grupp etiker. Därför har vi inte haft samma breda debatt i Sverige, utan bara en rätt ytlig diskussion, anser Mats G Hansson, chef för enheten för biomedicinsk etik vid Uppsala universitet.
- Arbetsmetoden på centret i Utrecht är ett bra exempel på hur diskussionen i samhället kan
bli djuplodande. Där bearbetas dessutom de etiska argumenten forskningsmässigt under lång tid.

Olika EU-länder kan alltså ha olika attityder till om ny, långtgående forskning ska tillåtas. Det gäller också personer inom samma etikcenter. Egbert Schroten och Theo Boer, som jobbat tillsammans på CBG i 16 år, har inte samma syn på till exempel stamcellsforskning.
- Ett embryo har ingen framtid som människa om det befinner sig i frysen eller i en odlingsskål, säger Egbert Schroten. Visst har det en potential - men inte utan en graviditet. Även som kristen etiker anser jag att embryonal stamcellsforskning är acceptabel.
Theo Boer har intuitivt svårt att använda mänskliga embryon så instrumentellt - men inte på grund av dess potentialitet: ”Det finns så mycket potens i saker som aldrig blir av”.

Ett embryo som används för forskning blir ju inte av?
- Just det. Men även om man tar bort embryots möjlighet att utvecklas till en människa, är det ändå värdefullt. Tänk på hur det känns när någon avlidit. Vi respekterar kroppen, fast det inte är någon person längre. Varför? För att saker som inte är människor också kan ha ett värde.

Theo Boer har ytterligare en invändning mot stamcellsforskningen: hur den kan försvaras ekonomiskt. Sjukdomar som Alzheimers, diabetes och Parkinson är ju åldersrelaterade, säger han och tänker på hur allt fler redan i dag blir allt äldre och allt mer uttråkade.
- Där är jag nästan utilist, säger Theo Boer och räknar: En behandling framforskad på stamceller kan kosta 500 000 kronor per år för en enda patient. Hur många äldre skulle inte kunna få en bra omsorg för den summan istället? Här måste man fråga sig vad man bör satsa på.

Glömmer vi prioriteringsfrågorna i etiken, menar du?
- Ja, och många forskare redovisar bara sina positiva forskningsresultat. Det är som Lotto: Man lyfter bara fram vinnaren, aldrig alla dem som inte vinner något. Det ger en enögd bild av verkligheten.
Theo Boer tror att det kan bli etikernas uppgift att ställa frågan om vilket samhälle vi vill ha om 30-60 år - ”nu när politikernas visioner bara når fram till nästa val”.

Hur ska de göra? Egbert Schroten citerar Platon som sagt att etikfilosofer ska vara som barnmorskor - hjälpa andra att föda fram det som redan finns. Värderingar och normer i vår kultur delas ju på djupet, förklarar han. Exempel: Alla i Holland vill hjälpa de sjuka som lider och är emot att man dödar varandra. I nästa steg argumenterar vissa för dödshjälp, medan andra är emot.
- En etiker startar inte från noll, utan verkar i ett samhälle där djupa normer och värderingar redan är närvarande i en person och i hela kulturen. Det gäller att få upp dem på en nivå där de kan diskuteras rationellt.

Men är det inte just emotionellt vi reagerar när något känns fel?
- Jo visst! Känslor är vad etikern brukar kalla ”markers of moral values”. Varför blir man ledsen eller arg? För att ens värderingar står på spel! Det gäller alltså att leta efter de värderingar som gömmer sig i känslorna.

Behöver vi mer av sådant klargörande i dag?
- Vi behöver få samtala om de frågor som på det här sättet provocerar våra normer. Det värsta är att inte veta var man kan gå med sina känslor. Platon skrev ju allt i dialogform - för att det är i dialog med en annan människa som klargörandet sker.