Ren luft, rent vatten och en levande natur. Så enkelt skulle målen för all miljöpolitik kunna formuleras.

Eller så här: Industrier - eller andra verksamheter - får inte förorena luften, vattnet eller marken.

Politiker ska besluta hur stor förorening som är acceptabel. Trots allt behövs industrier för att skapa arbeten och ekonomisk utveckling i regioner och länder. Ju större företag, desto mer inflytande. Bland de största företagen i Europa finns flera energijättar, läkemedelsföretag och kemikalietillverkare.

När Margot Wallström var miljökommissionär i EU beskrev hon att den mest intensiva lobbyism som hon och hennes kommissionärskollegor hade utsatts för var när de arbetade med den nya kemikalielagstiftningen, Reach.

Att energibolag med kol och olja som huvudverksamhet har intresse av att påverka EU:s klimatpolitik är inte svårt att förstå. Fossila bränslen är det nav som Europas tillverkningsindustri snurrar kring, men tyvärr också förödande för det klimat som kommande generationer européer får att tackla.

Eftersom viktiga näringar har tung påverkan på miljön, är miljölagstiftningen ett av de områden där lobbyismen är som mest intensiv.

I Europaparlamentet hittar lobbyisterna numera en ny och smidigare inkörsport till den lagstiftande makten - parlamentarikerna. När Lissabonfördraget trädde i kraft den första december 2009 fick parlamentet samma lagstiftande status som Europeiska rådet, det vill säga medlemsländernas regeringschefer.

Parlamentarikerna är lättare att nå än regeringarna. Lobbyisterna kommer in i korridorerna och kan knacka på. Medan regeringspolitikerna måste dra sakfrågorna i en förankringsprocess på hemmaplan innan åsikten förs fram, kan parlamentarikern ta ställning på egen hand, eller i grupp med sina landsmän.

Därför är en miljö- och energiparlamentariker, som Lena Ek var innan hon blev miljöminister, extra intressant för de mest inflytelserika företagen i Europa.