I hamnen i Sassnitz lastades i måndags fraktfartyget Unimar. Lasten bestod av de första 130 rörsegmenten med destination Karlskrona. Fram till årsskiftet skall sammanlagt 13000 sådana segment transporteras från Sassnitz till Karlskrona för provisorisk lagring.

Den planerade rysk-tyska gasledningen Nord Stream börjar ta form. Nästa vår förväntas de två parallella ledningarna börja läggas ut i Östersjön och i slutet av 2011 skall den första gasen flyta från Viborg till Greifswald.

Konsortiet bakom Nord Stream domineras av ryska Gazprom som samarbetar med tyska BASF och Eon. Helt uppenbart utgår de ifrån att Fredrik Reinfeldts regering inte vill eller inte kan stoppa gasledningen. Konsortiet föreställer sig förmodligen att det avgörande ställningstagandet från svensk sida blir politiskt, även om det formellt enbart handlar om en miljöprövning.

Det inrikespolitiskt mycket obekväma ärendet Nord Stream drabbar regeringen vid den ytterst olämpliga tidpunkt då Sverige är ordförande i EU. Till ordförandens huvuduppgifter hör att hålla ihop de 27 EU-länderna på gemensamma positioner och att företräda dem utåt. När det kommer till Nord Stream och den högprioriterade energi- och klimatpolitiken blir det en mycket avancerad akrobatisk övning. EU-länderna är djupt splittrade både i sin energipolitik och i sitt förhållande till Ryssland.

I förra veckan luftade Tysklands förbundskansler Angela Merkel öppet en tydlig otålighet över möjliga fördröjningar av Nord Stream. Förmodligen har Merkel låtit Reinfeldt få del av den irritationen. Samtidigt fortsätter den hårda kritiken av gasledningen i Polen och de baltiska republikerna. Så här på 70-årsdagen av den oheliga pakten mellan Molotov och Ribbentrop är det lätt att misstänkliggöra det rysk-tyska gasprojektet som en sentida efterföljare. I synnerhet som kontrollen av energiresurser uttryckligen har blivit verktyg för pånyttfödda ryska stormaktsdrömmar.

Italienska La Stampa rapporterar om liknande oro kopplad till ett annat parallellt projekt kallat South Stream, som skall föra naturgas genom Svarta Havet, från Ryssland till Bulgarien och vidare till södra Europa. I detta projekt har Gazprom förenat sig med italienska ENI, ”Berlusconis Gazprom”.

Även projektet South Stream kan ses som ett uttryck för Rysslands ambitioner att bli en dominerande leverantör av energi till Europa. Dessutom är det en komponent i det betydligt större geopolitiska maktspel som handlar om Rysslands förhållande till Ukraina, Turkiet, de Centralasiatiska republikerna och delar av Mellanöstern.

För Dimitri Medvedev och Vladimir Putin är Sveriges prövning av Nord Stream bara en pusselbit i det stora spelet. Dessutom vet de att Fredrik Reinfeldt som EU-ordförande måste vädja om deras samarbetsvilja vid klimatförhandlingarna i Köpenhamn i december.

Det betyder väl i praktiken att konsortiet bakom Nord Stream gör en riktig kalkyl, att Sverige måste säga ja till gasledningen. Eller?