En omvandlingsprocess stöper stegvis om EU. I somras valdes ett nytt EU-parlament, i höstas trädde ett nytt grundfördrag i kraft, vid årsskiftet omorganiserades den högsta politiska ledningen med två nya toppjobb, i övermorgon tillträder en ny EU-kommission och på torsdag hålls det första toppmötet under de nya förutsättningarna.

Efter oräkneliga turer och förseningar är det sålunda dags för en nystart. Om och hur den lyckas beror i hög grad på den nya EU-kommissionen.

”Ack Europa!” suckade den tyske författaren Hans Magnus Enzensberger i en serie reportage i början av 1980-talet. Då rådde europessimism och euroskleros. Det var stämningen när jag anlände till Bryssel.

Minns någon Gaston Thorn? Han ledde kommissionen. Efterträdaren Jacques Delors minns alla. Hans nya team bröt förlamningen. Tillfälligtvis.

Sedan några år har kommissionen på nytt försvagats. Ursprungligen en genial nyskapelse, tänkt som integrationens motor är dess huvuduppgift att självständigt ta initiativ för det gemensamma bästa och övervaka medlemsländernas tillämpning av fattade beslut. Avsikten med denna ”gemenskapsmetod” är att skapa balans mellan stora och små medlemsländer.

Under gynnsamma omständigheter under ett par korta perioder har den fungerat. Men de senaste åren har kommissionen kommit i kläm mellan två expanderande kraftfält. Ett är EU-parlamentet som med ökade befogenheter målmedvetet satt den under hård press, ofta genom effektiva procedurer för att stärka ”gemenskapsmetoden”. Ett annat, rent antagonistiskt tryck kommer från Europas tongivande politiker som behandlar EU-kommissionen som ett underordnat sekretariat för inregistrering av ”den starkes rätt”.

Stats- och regeringscheferna har ytterligare förstärkt greppet genom att deras toppmöte blivit en egen överordnad och sluten politisk institution med en egen ”president”. Dessutom sitter den nye ”utrikesministern”, som leder utrikesrådet, som förste vice ordförande i EU-kommissionen.

Den självständiga ställning som har givit EU-kommissionen dess existensberättigande och centrala roll är numera mer inskränkt än någonsin. Det gynnar de stora medlemsländernas maktanspråk om ”gemenskapsmetoden” efterhand ersätts med ”djungelns lag”.

José Manuel Barroso, som under ytterligare fem år skall leda kommissionen, har hittills varit alltför anpasslig för att ens försöka bryta trenden. Han har i första hand varit angelägen om att få ett förlängt mandat. Kan det nya team som nu tar över återupprätta kommissionens ställning? Kan den på nytt bli självständig och kraftfull? Trots Barroso? Detta är en ödesfråga för den europeiska integrationens framtid.

”Ack Europa!” utbrast häromåret även den tyske filosofen Jürgen Habermas, förtvivlad över Europas återfall i gammaldags nationellt maktspel. Om det skulle fortsätta så eroderar långsamt bygget och till slut blir det kanske bara en tung suck kvar av ett unikt projekt. Då skulle EU bara bli världens största studiecirkel.