Tre episoder bildar ett mönster i mitt minne. Den första utspelades under en ganska uppsluppen middag i en liten krets i Warszawa för ungefär tio år sedan. Värden som var en nära medarbetare till president Kwasniewski argumenterade engagerat för en gemensam europeisk hållning till stöd för Ukrainas frigörelse och demokratisering. Det gällde att förhindra att Ryssland och Ukraina skulle återförenas. Min bordsgranne, som var en välkänd tysk bankman, kommenterade torrt.

–Om dom vill tillhöra Europa får dom sluta med vodka till frukost.

Den andra episoden utspelades i Kiev några år senare. Där hette presidenten då fortfarande Leonid Koutschma och den ryske ambassadören Viktor Tjernomyrdin fungerade som ett slags nykolonial vice-kung. Oppositionsledaren Viktor Jusjtjenko tog under några timmar emot oss tre tillresta journalister från Bryssel. Han hade då ännu inte fått en livshotande dos dioxin i maten. Jag minns honom som en imponerande gestalt, påfallande välklädd, artigt lågmäld och glasklar i tanken. Hans mål var att bli president för att orientera Ukraina västerut. Kring 2011 kunde han tänka sig att Ukraina skulle vara moget för anslutning till Nato och ansökan om medlemskap i EU. Jusjtjenko levde uppenbarligen i illusionen att de politiska ledarna i Västeuropa menade något med retoriken om frihet och demokrati och att de därför skulle välkomna Ukraina i den europeiska gemenskapen.

Jag invände att oligarkernas makt är oacceptabel för EU:s krav på fungerande marknadsekonomi och politisk pluralism. Svaret blev en förödande motfråga.

–Gäller det också Silvio Berlusconis maktställning?

En tredje episod inträffade häromåret i EU-kommissionens så kallade VIP-corner i Bryssel. För femtioelfte gången hade president Jusjtjenko förgäves vädjat om något slags bekräftelse på ett medlemskapsperspektiv. Han var mångordig och nästan gråtfärdig. Kroppsspråket avslöjade José Manuel Barroso. Han tittade i taket, på sina skor eller ut i hallen, men ignorerade sin gäst och svarade bara god dag yxskaft. Tafatt försökte han två sina händer. Ännu en gång lämnade Ukrainas president Bryssel tomhänt.

Efter kriget i Kaukasus tog Carl Bildt och hans polske kollega initiativet till ett ”östligt partnerskap” för några före detta sovjetiska republiker. Det var rätt tänkt, men för litet och för sent för att ge Ukraina ett hopp om snart EU-medlemskap.

Snart kommer krokodiltårarna över den ukrainska tragedin och alla kommer att beklaga sig över Viktor Jusjtjenkos svaga ledarskap. En av hans största svagheter var att inte inse att EU-länderna skulle svika honom eftersom de saknar en solid gemensam hållning till Ryssland och till den post-sovjetiska delen av Europa. En brist som inte botas genom att sätta dubbla diplomatiska hattar på en brittisk baronessa och bygga upp ett europeiskt UD. Utan en genomtänkt strategi för förhållandet till grannländerna blir detta UD bara ett tomt skal. Den post-sovjetiska putiniseringen fortsätter illavarslande.