Från början hade den fåfänge Valéry Giscard d’Estaing skräddarsytt jobbet åt sig själv. Den förre franske presidenten ville bli Europas förste president. Som ordförande – förlåt president – i EU:s konvent försökte han genom överrumpling få in en maktfull presidentpost i förslaget till europeisk konstitution.

Förslaget överlevde bara ett dygn. Sedan plockades fjädrarna av påfågeln och då förlorade Giscard intresset. Efter ytterligare några hårdhänta manglingar skapades den diplomatiska skvader som fastställdes i Lissabonfördraget. EU skulle få en ständig ordförande i Europeiska rådet med ett mandat på två och ett halvt år (med möjlighet till en andra period). Två och ett halvt år kallas ”permanent”.

Den viktiga förändringen var att EU:s toppmöten, som kallas Europeiska rådet, uppgraderades till en egen formell institution. Där sitter stats- och regeringscheferna och till dem har en betydande del av makt och inflytande förskjutits i EU. Den förskjutningen analyseras insiktsfullt i Demokratirådets rapport för 2011 (Makten i Europa).

Under Fredrik Reinfeldts ledning utsåg stats- och regeringscheferna i sin outgrundliga vishet Herman Van Rompuy till permanent ordförande i Europeiska rådet. Han var tillräckligt anonym för att inte stjäla rampljuset från de stora aktörerna. Till synes en blid, blygsam liten snäll trädgårdstomte utan personliga ambitioner och dessutom politiskt pålitligt konservativ. Perfekt för den tilltänkta rollen som Europas barfotapresident.

Som vanligt stiger ambitionerna med befordran och när en person når upp på de högsta positionerna går ofta kontakten med mänsklighetens jordnära realiteter förlorad. In mellan öronen smyger sig fåfängan och en ljuv känsla av att sväva på molnfri höjd.

Har detta även drabbat barfotapresidenten? Hur skall man annars förklara incidenten på toppmötets arbetsmiddag häromkvällen?

Under måltiden skulle stats- och regeringscheferna avhandla de ultimativa kraven på nedskärningar och budgetdisciplin i Grekland. Runt om i Europa pågår strejker och protester mot krispolitiken. Några av de tongivande politikerna har dessutom i ett brev krävt åtstramning även inom EU:s institutioner. Och alla vet att klimatet inom EU under det närmaste året kommer att försuras av det största budgetbråket någonsin.

I detta mycket speciella läge lät Herman Van Rompuy till pilgrimsmusslorna cirkulera en flott broschyr på 14 sidor med bilder av Europeiska rådets nya högkvarter som skall stå färdigt om tre år. Han vill kalla det ”Europa”. Broschyren kostade knappt en miljon, bygget kostar drygt två miljarder kronor. Den centrala strukturen i konstruktionen av stål och glas liknar ett ägg eller kanske en livmoder. I den skall EU:s framtida toppmöten hållas och i den skall barfotapresidenten ha sitt kontor.

David Cameron fick ett utsökt tillfälle att förfäras över Bryssels extravaganser. Inte ens Giscard d’Estaing skulle ha kunnat väcka större förargelse.

Rolf Gustavsson är SvD:s tidigare korrespondent i Bryssel med rötter på Österlen. rolf.gustavsson@svd.se