Tysklands förbundskansler och Frankrikes president bildar ett udda par, i dag liksom tidigare. Konrad Adenauer och Charles de Gaulle, Helmut Schmidt och Valery Giscard d’Estaing, Helmut Kohl och François Mitterrand eller Gerhard Schröder och Jacques Chirac. Alla dessa mesallianser vittnar om att den tysk-franska vänskapen sällan bygger på någon spontan kärlek. Den är för det mesta ett krasst resonemangsparti. Enskilt är de svaga men tillsammans bildar de en ofrånkomlig referenspunkt för resten av Europa. Därför behöver de varandra.

Den skarpögde, erfarne kollegan Arnaud Leparmentier, på Le Monde, har pregnant gett oss bilden av ett grundläggande mönster. Den franske presidenten låtsas att han styr Europa och den tyske förbundskanslern kan påstå att han eller hon inte gör det. En tysk regeringschef måste alltid försöka förhindra att det förgångnas demoner väcks till liv. Men sällan har en fransk president varit i större behov av draghjälp från Tyskland, både ekonomiskt och politiskt.

Om dagens opinionssiffror skulle bli valresultatet maj så är Sarkozys dagar vid makten snart till ända. I detta något desperata läge har Merkel bestämt sig för att öppet gå in i den begynnande valkampanjen. Merkel röstar på Sarkozy.

–Jag stöder Nicolas Sarkozy på alla sätt , likgiltigt vad han gör, förklarade Angela Merkel vid deras gemensamma tv-framträdande i måndags.

Nicolas Sarkozy bedyrade svärmiskt hur Tyskland numera blivit hans förebild.

Det är inte så konstigt att Sarkozy nu hyllar ”den tyska modellen”. Ekonomiskt spelar Tyskland i en högre division än Frankrike. Under senare år har den ekonomiska klyftan vuxit. Tyskland har en mer dynamisk ekonomi och tysk export har erövrat nya marknader medan Frankrike drastiskt förlorat marknadsandelar. Tyskarna arbetar mer och har högre disponibel inkomst.

Konrad Adenauers dröm på 1950-talet var att Tyskland skulle bli erkänt som en jämbördig partner av Frankrike. Numera, efter Tysklands återförening, oroas Sarkozy och andra ledande politiker av att Frankrike skulle förlora i status i förhållande till Tyskland, en mardröm som kallas ”avhakning” (décrochage).

När en tysk regeringschef nu öppet engagerar sig i ett franskt presidentval så kan det uppfattas som ett intrång i en ”inre nationell angelägenhet”. Men man kan också se det som ytterligare ett steg i en pågående process där inrikespolitik inom EU allt mer europeiseras. Allt mindre är ”inre angelägenheter” och fenomenet Merkozy är kanske ett förebud om hur en europeisk inrikespolitik håller på att växa fram.

Återstår att se om tyskt stöd verkligen stärker Sarkozy i den franska väljarkåren. I så fall söker väl motkandidaten François Hollande hjälp hos de tyska socialdemokraterna.