Kvällen den 28 februari 1986, när statsminister Olof Palme sköts ihjäl, förändrades Sverige.

Mordet påverkade alla som var medvetna om vad som hade hänt och även landet i sig. Det var ett kollektivt trauma, förklarar Tom Lundin, professor i katastrofpsykiatri vid Uppsala universitet.

–Det blev ett paradigmskifte i‑hur man ser på världen. Tilliten till vårt samhälle ställdes helt på kant. Fram till mordet hade Sverige varit ett tryggt land där sådant här bara inte förekom, säger han.

Han jämför med självmordsdådet i Stockholm den 11 december förra året när en man sprängde sig själv till döds.

–Självmordsdådet blev inget nationellt trauma, men innebar ett paradigmskifte på samma sätt.

Palmemordet ”har påverkat oss på många sätt och gör det än idag”, menar Henrik Olinder, som arbetar med kriskommunikation på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB.

–När en statsminister mördas på öppen gata i ett land där människor i princip tror att vi är neutrala och inte har några fiender alls –då rasar väldigt många föreställningsbilder ner, säger han.

Efter knivmordet på utrikesminister Anna Lindh 2003 permanentades bilden av Sverige som ett land där högt uppsatta politiker mördas.

–Vi har haft två mord på öppen gata på våra högsta politiska företrädare – en statsminister och en utrikesminister. I en demokrati i‑västvärlden är det väldigt mycket, säger Henrik Olinder.

Idag ser svenskarna på hot och risker på ett annat sätt än tidigare och säkerhetstänkandet i landet har förändrats, enligt Tom Lundin. Han menar att det ”finns ett sammanhang mellan morden på Olof Palme och Anna Lindh”:

–Det gör att vi inte har samma uppfattning om den trygga tillvaron i Sverige som vi hade tidigare och förändringen är bestående.

Skotten på Sveavägen blev ett nationellt trauma eftersom den person som mördades – statsministern – var symboliskt viktig. På så sätt skiljer sig också morden på Olof Palme och Anna Lindh från andra nationella trauman som Estonias förlisning 1994 och tsunamikatastrofen 2004. Då handlade det om stora katastrofer med i båda fallen över 500 svenska dödsoffer.

–Väldigt många människor fick en personlig relation till de händelserna genom att någon i‑bekantskapskretsen eller nån bekants bekant drabbades, säger Tom Lundin.

Hur man fick reda på att Olof Palme mördats är ett minne som etsat sig fast hos de flesta svenskar som 1986 var tillräckligt gamla för att ta till sig vad som hade hänt.

–Alla kan relatera till det, på samma sätt som med terrordåden i USA den 11 september 2001. När något sådant händer tar hela den vuxna befolkningen till sig information och börjar diskutera, förklarar Henrik Olinder.

Att polisen misslyckats med att klara upp Palmemordet spär på det nationella traumat. Eftersom mördaren inte hittats och motivet till mordet är okänt finns den kris som mordet utlöste fortfarande kvar, anser Henrik Olinder.

–En kris är inte över förrän alla frågor är besvarade.

Tom Lundin betonar att det är händelsen i sig som skapar ett kollektivt trauma. Samtidigt påpekar han att människor också har ett behov av att få klarhet i‑vem som begick mordet och varför. Osäkerheten kring mördaren och motivet förstärker traumat.

–Man förstår inte varför det hände och det är en komplicerande faktor, säger han.