När jag och min första sambo var hemma på söndagsmiddag hos mina föräldrar för sisådär 20 år sedan drabbades min mamma av en tacksamhetsattack över den nya tiden. Tacksamhet över att unga kvinnor och män fick pröva sig fram, testa om kärleken verkligen hade vingar och där ingen fryste ut och pratade skit om dem om det blev platt fall (vilket det också senare blev i just det här fallet).

Det närmar sig 8 mars i världens kanske mest jämställda land. Och visst har vi en del att fira på kvinnodagen. Det har hänt rätt mycket. På kort tid.

När min mamma föddes 1935 var preventivmedel förbjudna. Ja, man fick inte ens upplysa om att de fanns. Om morfar hade dött när hon var liten skulle någon annan än mormor ha utsetts till förmyndare för mamma och hennes syskon – trots att min mormor var känd som en mycket kapabel kvinna. Så var det på den tiden. Kvinnor var inte betrodda. Först två år innan jag föddes godkändes p-piller i Sverige. Ett år senare förbjöd Sverige, som första land i världen, våldtäkt inom äktenskap. Innan dess kunde kvinnor inte bli våldtagna av sina män, det var männens lagliga rätt att ta vad de ville ha.

Min mamma fick 180 dagars mammaledighet. På den tiden kallades det moderskapsförsäkring. Att mata bebisar och byta blöjor var inget mansgöra. Runt 14 procent av riksdagsledamöterna var kvinnor. LO och SAF hade precis kommit överens om att avskaffa de särskilda kvinnolönetarifferna. Tidigare tyckte man att kvinnor kunde nöja sig med lägre lön än män för samma arbete – det var ju ändå männen som var familjeförsörjarna.

Jag gick i lågstadiet när den nya abortlagen infördes. Den som avkriminaliserade abort och gav kvinnan rätt att själv bestämma till och med 18:e veckan. I samma veva kom dagens föräldraförsäkring som gav båda föräldrarna rätt att dela på ledigheten. Vaterfrei, blev något av en världsnyhet. Då hade också särbeskattningen införts som gjorde det ekonomiskt lönsamt (eller om man så vill, nödvändigt) för familjer att även kvinnan yrkesarbetade.

Jag hade hunnit börja gymnasiet när kvinnomisshandel upphörde att vara en familjeange- lägenhet och istället föll under allmänt åtal, då kvinnor och män fick rätt att välja sin partners namn eller behålla sitt eget vid giftermål och när de sista yrkena (inom försvaret) till slut öppnades för kvinnor. Det var också då ett nej blev nej. Efter 13 års utredning stiftades till slut en ny våldtäktslag där man slog fast att offrets uppträdande före våldtäkten och hennes relation till gärningsmannen inte skulle påverka hur brottet rubriceras.

Allt det här kan för oss som bara gled med på räkmackan verka som självklarheter. Men ingenting var gratis. Det föregicks av hårda strider som utkämpades av modiga kvinnor och män.

Tack till alla er som inte gav upp , trots att det ibland säkert kändes rätt hopplöst. Tack för att ni kämpade, stred, slogs för det ni trodde på. Tack för allt ni gjorde.

Och till oss andra. Nu är det upp till oss att fixa resten: individualisering av föräldraförsäkringen, lag om kvotering i bolagsstyrelser, se till att vi får hela lönen, motverka det ”heders”-relaterade förtrycket och ta striden för våra systrar inom EU och i länder utanför Europa…

Låt oss fortsätta vara modiga.