KOLUMN | 27 mars

BRYSSEL
Under början av veckan fick vi tillfälle att begrunda det sorglustiga hyckleriet i dagens Europa.
Vi har sett hur finansministrarna i Tyskland och Frankrike tröttnat på strikta förpliktelser på ordning i statens finanser och på att hamna i skamvrån. De vill ha elastiska regler och större utrymme för politisk kohandel. Helst skulle de vilja åtnjuta privilegiet att ensamma betygsätta sig själva. Det vore ungefär lika smart som att låta pyromanerna sköta brandkåren.

Sedan serverades vi en gammal sufflé som luften gått ur, Lissabon-strategin. Den pumpades upp för fem år sedan med förhoppningen att Europa till 2010 ekonomiskt skulle gå om USA. Framstegen skulle mätas genom över hundra indikatorer och länderna skulle genom gruppdynamisk stimulans sporra varandra. Efter fem års samlade besvikelser avskaffar man först detta måldatum (2010) och sedan för säkerhets skull även indikatorerna. Som tävling blir det är ungefär lika smart som att ta bort ribban i höjdhopp.
Europas gap till USA har inte minskat. Snarare har det ökat och dessutom har nya dynamiska konkurrenter dykt upp på världsmarknaden, Kina och Indien. Men Sverige är bäst i klassen, upprepar regeringens agitprop-avdelning. Det kan låta betryggande, men vilken klass handlar det om? Den globala hjälpklassen?
Det enda riktigt kärnfulla i Lissabon-strategin handlade om att fullborda EU:s gemensamma marknad genom en liberalisering av tjänstesektorn. Målet med fri rörlighet för tjänster har funnits i snart femtio år, men skråväsendet är starkt i Europa, särskilt i Tyskland. Den frustrerade förre holländske kommissionären Frits Bolkestein kom för ett år sedan med ett genomgripande förslag som antogs enhälligt av Romano Prodis kommission. Men sedan bröt helvetet ut. Tjänstedirektivet blev ett rött skynke och i demonstrationstågen fördöms Bolkestein som en Frankenstein som hotar ”den europeiska modellen”. Agitationen har lett till att ingen EU-ledare vågar försvara Bolkestein, inte ens högermannen José Manuel Barroso, som i denna strategiska
fråga under sin korta tid i EU-kommissionen hunnit inta alla tänkbara positioner.
Veckans slagord blir alltså ”social dumpning”. Det framstår som den logiska fortsättningen på de gamla hotfulla klyschorna om ”social turism” och ”skattedumpning”.

Vad vittnar det om? Jo, att EU-utvidgningens hyllade historiska hjältar från toppmöten i Göteborg (2001) och Köpenhamn (2002) numera lider av eftertankens kranka blekhet. De politiska ledarna i det gamla EU har nu litet yrvaket upptäckt att östutvidgningen inte bara handlar om att EU-anpassa de nya medlemmarna. De gamla måste också anpassa sig till de nya villkoren när länderna i Öst- och Centraleuropa - helt enligt läroboken - försöker utnyttja sina konkurrensfördelar, bland annat låga kostnader. På den utmaningen reagerar det gamla EU med den protektionistiskt programmerade ryggmärgen. Reaktionen avspeglar veckans viktigaste lärdom: ledarna i det gamla EU är ännu inte mogna för det nya Europa.