Efter fyra år med Alzheimers sjukdom har Elisabeth Hydén nu hamnat vid ett vägskäl.
Ska hon acceptera den erbjudna platsen på dagvården på Silviahemmet i Drottningholm eller ska hon fortsätta hanka sig fram på egen hand hemma i radhuset i Saltsjöbaden?

Helst vill hon fortsätta klara sig själv men sjukdomen tickar på och kampen mot klockan blir allt tuffare.
Som SvD berättat i sex tidigare reportage har funktion efter funktion hos Elisabeth nu trillat bort. Hon kan inte längre skriva sitt namn, minns inte hur gammal hon är och börjar tappa allt mer av språket. Hittills har hon klarat sig själv, med visst bistånd från maken och barnen men nu börjar situationen bli alltmer ohållbar. Egen assistent har hon än så länge inte velat höra talas om.
Efter stor tvekan har hon nu tackat ja till att åtminstone testa den välrenommerade dagvården för yngre dementa på Silviahemmet på Drottningholm. Inte varje dag men kanske en till två gånger i veckan.

SvD är med när Elisabeth hämtas av färdtjänsten en kylslagen vårdag när vintern tillfälligt fått övertaget.
Det är inget besök hon ser fram emot. Tvärtom.
- Kanske blir det lättare när jag blir knäppare, säger hon.
Hon är påtagligt dämpad och nedslagen. Samtidigt verkar hon inse att det här är en chans hon inte borde tacka nej till.
- Alla vill att jag ska gå men jag skulle mycket hellre vara på golfbanan, säger hon.
Hon ser trött, sliten och avmagrad ut efter den långa vintern;
- Det är inte kul att äta längre. Efter tre tuggor tröttnar jag.

Silivasystern Eva Jönsson möter i dörren men Elisabeth ser bara trumpen och ledsen ut. Hela kroppsspråket skriker nej, jag vill inte.
Efter välkomstfikat med ost- och kaviarmackorna tinar hon upp lite.
- Visst är det bra men kul är det inte, upprepar hon gång på gång.
Elisabeth äter som om hon inte sett mat på veckor. Snabbt, nästan glupskt, tuggar hon i sig både två och tre smörgåsar med kakor och sockerbitar dessemellan. Aptiten är det inget fel på men i ensamheten i radhuset har hon uppenbart tappat lusten - eller helt enkelt
glömt bort - att äta.
Först är hon avvaktande mot de andra medgästerna, håller sig på sin kant men efter ett tag kan hon inte låta bli att dra på munnen åt deras dråpliga kommentarer och infall.

Där är Sven, den äldre gentlemannen med slips som ständigt bjuder upp till dans samtidigt som han konverserar på utmärkt franska, Elsa, lärarinnan som reciterar dikter och avbryter Qi Gong fröken med dräpande kommentarer och Kristina, den före dettas kartriterskan som bara vill fotografera allt och alla.
Även om flertalet av gästerna, liksom Elisabeth, tappat närminnet och stora delar av språket finns skrattet där, skrattet som befriar och förenar när annan kommunikation inte längre fungerar.

Nu ska vi jobba med hakan och leka sköldpaddor, säger Qi Gong fröken lite hurtigt.
- Kan man göra något med den, undrar Elsa och ser pillemarisk ut.
- Om den glappar da, vad gör man då, undrar Sven.
- Jules Verne skulle skratta på sig om han såg oss nu, säger kartriterskan.
- Du skolkar, säger den före detta lärarinnan och
spänner ögonen i mig där jag sitter och antecknar längst bak i rummet.
En stund senare tröttnar hon, sluter ögonen och undrar i ett ögonblick av insikt;
- Varför gör vi allt detta?

Elisabeth nickar instämmande och tittar frågande på oss.
- Jag vill inte göra det här, vara med dom där. Jag vill göra saker själv, upprepar hon.
- Ska vi dansa, voulez-vous dansez, undrar den franske charmören och ser förhoppningsfull ut.
Det är dags för den sedvanliga promenaden inför lunchen.
Charmören tar damerna under armen och vandrar ut i vätan. Elisabeth går motvilligt några steg bakom. Stämningen är munter, gråvädret till trots.
Då och då stannar gänget upp och Kristina tar upp kameran.

Eva Jönsson ser till att konversationen hålls igång.
Hemma på Silviahemmet har Lotta Roupe dukat fram lunchen. Det blir laxlasagne med citronpaj till efterrätt. Gott och vällagat.
- Vem har lagat det här? undrar Elsa gång på gång medan Elisabeth tar om för fjärde gången.
Lagom till efterrätten reciterar Elsa en dikt.
- Gå nu hem och fråga era föräldrar vem som skrivit den, uppmanar den gamla lärarinnan och tittar strängt på oss.
Efter kaffet stämmer hon upp; ” Blott en dag, ett ögonblick i sänder” och medgästerna sjunger med.
I musiken finns minnet bevarat, tveklöst rullar texterna fram fast språket, det dagliga, är borttappat.

I bilen på väg hem undrar Elisabeth när hon ska till Silviahemmet nästa gång.
- Måste jag gå både på tisdag och torsdag, säger hon.
Helst vill hon fortsätta som tidigare. Klara sig själv.
- Går det så går det, fast jag vill att det ska gå.
Men lite ensamt är det, medger hon.
- Det är inte så många som hör av sig längre. Det drapprar av, säger hon och ser ledsen ut.
Men, tillägger hon som om hon försökte gaska upp sig;
- Jag har inte ont och är inte ilsken på någon. Jag får ta det som går att göra. Jag vet så himla själv, vill bara inte daddas med.

Fotnot: Medgästernas namn är fingerade.