Det är en kylslagen morgon i Pretoria i nordöstra hörnet av Sydafrika. Våren är här. Jakarandaträden har just börjat blomma. Hela staden är inbäddad i ett starkt lilafärgat skimmer.

Luften är hög. Det är lätt att andas denna måndag när det första mötet med tvillingdöttrarna ska ske.

Klockan är strax före elva på morgonen. Lars, Jenny och Ruth har just påbörjat sin korta vandring från den hyrda trerumslägenheten på Eastwood Street till Park Street där adoptionsorganisationen ABBA har sitt huvudkontor.

Lars och Jenny är spända. De har knappt lyckats få i sig någon frukost och inte kunnat sova alls på natten.

Ruth däremot skuttar fram lika glatt mellan dem som vanligt, omedveten om mötet som för evigt ska förändra hennes och föräldrarnas liv.

”Graviditeten” blev rekordkort denna gång. För bara tre månader sedan fick Lars och Jenny klartecken från de sydafrikanska myndigheterna. De var godkända som adoptionsföräldrar. Då hade de stått på väntelista i Sverige sedan drygt två år tillbaka. Sedan gick det oväntat snabbt. För drygt två veckor sedan fick de besked om att ett tvillingpar väntade på dem på andra sidan jordklotet.

Samtalet som kom en fredagseftermiddag när de minst anade det, skakade om ordentligt.

–Jag blev så chockad att jag tappade andan och måste lägga på luren, berättar Jenny.

Sedan hamnade hon i ett glädjerus som ännu inte verkar ha släppt taget.

–Jag ville tala om för hela världen att vi väntade tvillingar.

För Lars innebar samtalet att den gamla drömmen om en stor familj äntligen såg ut att bli verklighet.

–Jag har själv fyra syskon och har alltid drömt om en stor familj.

Yes! Livet är på plats, tänkte han när Jenny ringde honom på jobbet.

Samtidigt med telefonbeskedet fick de bilder på tvillingarna mejlat till sig på internet. Det blev ett stort och omskakande möte - i positiv bemärkelse. Sedan dess har Jenny och Lars levt med bilderna på tvillingarna tätt, tätt inpå sig dygnet runt, på nattduksbordet, i plånboken, på kylskåpsdörren och som skärmsläckare på internet.

–En gång hade jag glömt bilderna hemma. Då fick jag vända och köra hem igen, minns Jenny.

Jenny och Lars blev ett par för 17 år sedan men inte förrän de gifte sig 2001 kände de sig mogna att skaffa barn.

Först var det en stor sorg att upptäcka att de inte kunde få några egna biologiska barn men den sorgen försvann när de väl bestämde sig för att adoptera.

–Man har ju en bild av hur allt ska fungera. Det är en svår omställning att släppa det. Men nu känns det inte som det spelar någon roll hur vi blivit föräldrar. Det viktiga är att vi blivit det, säger Lars.

Att valet föll på Sydafrika var naturligt. Lars syster hade på 90-talet varit utbytesstudent där och de hade haft flera sydafrikanska utbytesstudenter i familjen.

De visste också att väntetiden för adoption var relativt kort. Men framför allt var det standarden på ABBA:s barnhem som avgjorde. Den var bättre än på de flesta håll i världen.

–Det är härligt att veta att ens barn blir behandlade med kärlek och omtanke innan vi hämtar hem dem, säger Lars.

Han talar av egen erfarenhet. För två och ett halvt år sedan blev han och Jenny stolta föräldrar till Ruth, nu tre år. Ett alert, pigg liten tjej som charmar de flesta.

–Så här i efterhand känns det som om alltihop var meningen. Annars hade vi ju inte kunnat bli föräldrar åt Ruth, säger Jenny.

Direkt när de kom hem med henne tog de kontakt med Adoptionscentrum för att tala om att de ville ha ett syskon, helst två, med samma bakgrund.

Det blev napp snabbare än väntat. SvD följde med dem tillbaka till landet de numera betraktar som sitt andra hemland.

En krispig höstdag lyfter vi tillsammans från Arlanda för att via London ta oss de dryga 800 milen till Johannesburg.

Trots att de gått så kort tid sedan beskedet är Lars och Jenny rastlösa, på gränsen till otåliga.

–Nu börjar tålamodet tryta. Det känns nästan olidligt att behöva vänta fyra dygn till, säger Jenny när vi ses på Arlanda på torsdagseftermiddagen.

Samtidigt är hon orolig. På nätterna drömmer hon mardrömmar om att inte klara att ta hand om tvillingflickorna.

När datorerna på Heathrow havererar strax efter ankomsten till London får Jenny nästan panik. Det ena flyget efter det andra ställs in och Jenny springer som en skottspole fram och tillbaka för att kontrollera tavlan med flygtiderna.

Felet rättas till och South African Airlines kan lyfta som planerat vid 20.30-tiden på kvällen.

Tio timmar senare landar vi ett morgondisigt Johannesburg.

Rut är trött och medtagen efter resan. Senare samma dag insjuknar hon i 39 graders feber. Helgens planerade safari ställs in och familjen inriktar sig på att vila sig i form till måndagen då mötet med tvillingarna ska ske.

Nu är det äntligen dags. Vi har stämt möte på ABBA:s kontor i de mer välmående delarna av Pretoria.

Lars, Jenny och Ruth visas in i det ovala rummet där de slår sig ner för att med sammanflätade händer vänta på det magiska ögonblicket.

Tvillingflickorna finns redan på plats i rummet intill. Uppklädda i jeansklänningar, rosa tygskor och vita sockor med spets, vilar de mätta och nöjda i famnen på sina vårdare. Den ena av dem, en blek ung kvinna i 25-årsåldern, gråter stilla.

–Det är jag som haft huvudansvaret för flickorna. Det är jag som hämtade dem från sjukhuset. De var bara åtta veckor när de kom till oss på barnhemmet. Jag har verkligen hunnit fäst mig vid flickorna, säger hon.

Nu har hon skrivit ett personligt brev om var och en av dem som ska överlämnas till föräldrarna.

Unikt för Sydafrika är att de biologiska föräldrarna, oftast mödrarna, kan vara delaktiga, både i valet av adoptionsföräldrar och vid själva överlämnandet av barnet. Så blev dock inte fallet den här gången.

–Vi hade gärna träffat den biologiska mamman om hon hade velat. Vi känner stor ödmjukhet och tacksamhet över hennes modiga beslut. Det har gjort det möjligt för oss att bli föräldrar, säger Jenny.

Det är nära nu. Nästan exakt på slaget elva dyker vårdarna upp i dörröppningen. De har var sitt barn på armen. Det är knäpptyst i rummet. Jennys ögon tåras. Där är de - äntligen. Deras famnar är vidöppna. Några sekunder senare sitter de med flickorna i knäet. Lars med Hannah och Jenny med Rachel. Tiden står stilla medan de sakta utforskar varandras blickar - om och om igen. Så firar Hanna av ett förlösande leende. Spänningen är bruten. Det drar en suck av lättnad över rummet. Ruth drar fram gossedjuren ur ryggsäcken och visar pekboken för Rachel. Som om det vore den naturligaste saken i världen.

–Kom och titta på mina systrar, säger hon stolt med ett lyckligt leende på läpparna.

En ny familj har fötts. Jenny,Lars, Ruth och tvillingarna. Nu har de blivit ett vi.

Bara en timma senare är de hemma igen i lägenheten på Eastwood street. Det nya livet kan börja.