Skomakaren som brukade sätta upp en skylt på verkstadens dörr med kungörelsen ”Stängt mellan hägg och syren” står svenska folkets hjärtan nära. I själva verket så anser många att hela Sverige bör, och delvis är, nerlagd under berusande juni-juli–månader. Och visst har svenskarna gjort sig förtjänta av denna, allt för korta, ”ljusterapi”, då de ljusa nätterna ger hjälp att glömma och läka såren som mörkrets makter tillfogat oss.

Men visste ni att det finns en tredje, typisk svensk, årstid?

Jag syftar på dagarna från julafton till nyår. Nej, nej, jag skall inte tjata om julstressen, eller klaga på mellandagarnas rearaseri. Och inte missunnar jag den svenska sjukvårdspersonalen en tids ro och vila. Jag, som har ett barnbarn som är specialistsjuksköterska, vet hur hårt personalen sliter. Men nyligen har jag också fått göra bekantskap med medaljens andra sida, patientens sida.

En mig närstående, fortsättningsvis kallad P som i patienten, hade oturen att, två dagar före julafton, behöva åka till akuten på ett stort Stockholmssjukhus. Där fick hon stanna för att få dropp på grund av uttorkning efter svåra diarréer. Men på julafton var det slut på det roliga. Trots att P är en ensamboende äldre dam med en rad mer eller mindre akuta åkommor fanns det ingen plats för henne. Inte över julen inte.

Hur skulle det nu gå med doseringen av den blodförtunnande medicin hon är absolut beroende av? Eftersom P:s blodvärden har fått för vana att åka upp och ner och leka loppcirkus måste de regelbundet kontrolleras så att hennes medicin kan anpassas till den aktuella situationen. Detta brukar skötas av vårdcentralens personal som kommer på hembesök, varefter husläkaren bestämmer antalet tabletter som skall tas några dagar framåt. Över jul- och nyårshelgen är vårdcentralen förstås stängd och verksamheten övertas av närakuten. Efter att ha krånglat sig fram till någon ansvarig sjuksköterska där lovades P att en distriktssköterska skulle ringa. Det gjorde hon inte. Men som tröstpris kom en sköterska nästa dag och tog blodprovet.

Nu skulle det bara utvärderas på labbet och någon doktor skulle ordinera tablettintaget. Slutet gott allting gott. Trodde P.

Visst ringde det en doktor, men det kunde lika väl ha varit den inledningsvis nämnde skomakaren. Läkaren frågade P varför hon fick det blodförtunnande medlet (Waran). Och hur länge hade hon knaprat Waran? Men visste denne läkare då inte att denna medicins uppgift är att förhindra uppkomsten av nya blodproppar? Och, föreslog P, som är en praktisk dam, kunde doktorn inte få all information han behövde genom att titta på P:s omfångsrika journalanteckningar? Internet kan vara bra att ha ibland. Men se, det var inte bristen på internet som hindrade doktorn från att få nödvändig information - det var myndigheternas klåfingrighet. De som makten haver har nämligen utfärdat förbud för andra läkare än vårdcentralens att ta sig en titt i patientens journaler. Däremot har patienten själv rätt att begära en kopia av sin journal. Folk i fru P:s situation bör nog alltid medföra en uppdaterad kopia av sin journal.

Med detta tips önskas läsarna ett Gott, Friskt, Nytt - och för patienten tryggare - år under vilket sjukvården inte blir till vanvård.