Fredrik Reinfeldts borgerliga allians kan snart vara historia, medan Göran Persson riskerar att spela bort socialdemokraternas unika maktställning. Det är ovanligt jämnt mellan blocken och valrörelsen är en tvekamp mellan utmanaren Reinfeldt och titelinnehavaren Persson.
”Lommens skri och kniv mot öppet öga. Vad som helst blott icke samma ensamhet på nytt.”
Kampanjen är över, det är kvällen före valet och Olof Palme citerar en dikt av Karl Vennberg.
Partiledarna befinner sig just nu i ångestens tid, vaknätterna inför valet med tankarna på det egna ansvaret som enda sällskap.
Sverige står inför ett genuint ödesval på söndag. På kort sikt är dramatiken större för politikerna än för väljarna, men på längre sikt kan valet bli verkligt avgörande för i vilken riktning landet utvecklas.
Socialdemokrater har lett Sveriges regeringar under 65 av de senaste 74 åren. Partiet har haft statsministerposten under 88 procent av tiden sedan 1932.
Den senaste borgerliga statsministern var Carl Bildt i början av 90-talet, men den regeringen var beroende av ny demokrati.
Skulle alliansen i höst kunna bilda regering baserad på en
borgerlig riksdagsmajoritet, så vore det första gången sedan 1982 som det borgerliga blocket har egen majoritet.
Det är 24 år sedan dess. Ett kvarts sekel.
Bryts den socialdemokratiska dominansen i valet på söndag så är det alltså en väldig förändring i svensk politik.
Men att massor står på spel för partierna betyder inte att valet uppfattas som lika dramatiskt av väljarna.
De sakpolitiska skillnaderna mellan blocken har ju krympt över tid, de sista åren mest beroende på att moderaterna gått mot mitten under Fredrik Reinfeldt.
Traditionellt byter ganska få väljare block mellan valen i Sverige, även om det har blivit vanligare. Det uttalade syftet med att moderaterna uppträder som ”det nya arbetarpartiet” är att förmå socialdemokratiska väljare att byta block. Mätningar visar att det i alla fall har lyckats under mellanvalsperioden.
Men med en lägre ”blocktröskel” borde rörligheten öka åt båda håll. Borgerligt sinnade personer kan rösta på socialdemokraterna i förhoppning om en fortsatt hög tillväxt.
Människor med dragning åt vänster kan rösta borgerligt för att åtminstone prova alliansens recept för att skapa nya jobb.
Att väljare lättare kan korsa blockgränsen innebär dock inte att pressen på partierna minskar. Tvärtom är riskerna i det här
valet mycket stora för Sveriges dominerande politiker.
Om socialdemokraterna vinner får partiet chansen att generationsväxla i regeringsställning, och därmed att fortsätta dominera svensk politik.
Vinner de borgerliga kan
Sverige bli mer likt andra europeiska länder, med regelbundna maktskiften och en mer borgerlig politisk inriktning.
Några faktorer pekar på att just det här valet kan vara ett vägval mellan de här två alternativen.
För det första: om de borgerliga vinner ser bordet faktiskt ut att vara dukat. De svenska statsfinanserna hör till de starkaste
i Europa, tillväxten är hög, inflationen och räntorna är låga.
Om inga yttre kriser kastar svensk ekonomi i fördärvet får de borgerliga efter en valseger bättre förutsättningar att regera än någonsin tidigare.
För det andra: den borgerliga
alliansen är en styrka vid en valseger, men den tål inte en förlust.
Alliansen är i praktiken död i samma ögonblick som de borgerliga erkänner ett nederlag på valkvällen.
”Politics is a bloodsport” konstaterade den förre brittiske labourledaren Neil Kinnock.
Politiska nederlag är alltid smärtsamma, men skälet för att klassificera 2006 som ett ödesval är att förlorarna i år löper ovanligt
stora risker.
Socialdemokraterna har aldrig förlorat makten under en stabil ekonomi. Händer det på söndag får vi en borgerlig regering som har vunnit på löftet att skapa fler jobb.
”Förutsättningarna för en stark ekonomisk utveckling under prognosperioden är mycket gynnsamma” konstaterade Konjunkturinstitutet i augusti.
De flesta prognosmakare är överens om att sysselsättningen kommer att öka ganska kraftigt de närmaste åren: man kan gissa att en borgerlig regering tänker räkna hem de jobben.
De borgerliga har också en
relativt begränsad förändringsagenda: vinner man är det inte med mandat för ett riktigt radikalt systemskifte.
Hjärnorna i alliansen och de nya moderaterna vill genomföra en revolution i små steg. För att lyckas måste de bli omvalda.
Och då blir Göran Persson ihågkommen som den som slarvade bort socialdemokraternas unika ställning genom att underskatta hotet från den nya högern.
Om Persson däremot vinner på söndag kastas i stället de borgerliga in i en djup kris.
Då ska partierna tillsätta kriskommissioner, och utifrån deras slutsatser ska politiken läggas om och någon eller några partiledare ska sluta eller få sparken. Man kommer att försöka stjäla varandras väljare, för att återuppbygga sina partier.
Alliansen, den största investeringen i borgerligt samarbete någonsin. Den visade sig inte vara värd någonting på valkvällen.
Fredrik Reinfeldt har en del att förklara, också för sitt eget parti. Om det inte fungerade att ligga så nära socialdemokraterna, vad fungerar då?
Efter 10 år som statsminister är det i dag omöjligt att tänka socialdemokrati utan att tänka Göran Persson. Men får Persson fortsätta som regeringschef kan han fullfölja det ledarskifte som omintetgjordes när Anna Lindh mördades.
Tänk föryngring som Thomas Bodström, tänk kvinna som Wanja Lundby-Wedin. Eller föryngring och kvinna som Ulrica Messing.
I samma ögonblick som Göran Persson blir skogsbonde förändras bilden av socialdemokraterna radikalt. Ett lyckat partiledarskifte och borgerligheten kan tvingas gå upp mot en pånyttfödd socialdemokrati i valet 2010.
För väljarna har skillnaden mellan blocken sällan varit mindre.
För de ledande politikerna har skillnaden mellan vinst och förlust sällan varit så avgrundsdjup. Sent på söndag kväll är valrörelsens ovissa väntan över för partiledarna.
Vad som helst blott icke samma ensamhet på nytt.
