GÄLLIVARE Aldrig i modern tid har den politiska vänstern varit så tillbakapressad. SvD fick ta sig tio mil norr om polcirkeln i jakten på en stark svensk arbetarrörelse. Men även här ringer varningsklockor.

”Jag hör smällarna när jag ligger här. Det är så att sängen skakar.”

90-årige Algot Johansson är både skumögd och lite ostadig, men känseln är det inget fel på. När 10 000 ton järnoxid sprängs loss i malmkroppen under honom är det inget som går obemärkt förbi på äldreboendet i Malmberget.

– Det är kraftiga detonationer. Marken darrar, konstaterar han.

Också svensk arbetarrörelse skakar i sina grundvalar.

I senaste riksdagsvalet fick Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tillsammans bara stöd från drygt en tredjedel av väljarna. Samtidigt har LO tappat medlemmar. Och till det; höstens socialdemokratiska härdsmälta.

Vänsterpartiet hoppas på en omstart när en ny partiledare ska väljas på kongressen i helgen.

Men om marken skälver i Malmberget står arbetarrörelsen just här desto stadigare. Den viktigaste förklaringen till det är nog just svartmalmen, eller för att vara mer exakt: Fe3O4.

En berättelse om arbetarrörelsen i Gällivare och Malmberget, orterna som motvilligt tvingats dela kommun, kan inte börja någon annanstans än i gruvan.

1956 tog en kortvuxen 19-åring för första gången hissen ned i gruvschaktet. Med ren handkraft lastade Bror Wennström varje dag vagn efter vagn med järnmalm.Det var tungt.

– Men mellan malmen och mig har det aldrig funnits någon konflikt. Vi har älskat varandra, förklarar han över en kopp kaffe hemma i köket.

Bror Wennströms känslor var inte lika varma för statliga LKAB som på 40-talet tog över gruvdriften.

– Det var många som fick offra sitt liv och sin hälsa.

Den 9 december 1969 gick tusentals gruvarbetare i malmfälten ut i vild strejk i protest mot arbetsvillkoren. Bror Wennström ingick i strejkkommittén i Malmberget. Effekterna av gruvstrejken kan inte underskattas, menar han.

– Den åstadkom ett drägligt liv. Man var inte längre bara en produktionsfaktor utan man hade ett värde i sig. Det var arbetarkamp, det.

Ackordsystemet ersattes med månadslön. Det ledde till att arbetsskadorna i ett slag nästan utraderades, enligt Bror Wennström. Men strejken var en seger på mer än ett sätt, menade fackföreningsrörelsen. Gruvarbetarna insåg att de hade makt.

LKAB-konflikten banade väg för 70-talets arbetsrättsreformer som Las och MBL och gav malmfältens arbetarrörelse så mycket råg i ryggen att den fram tills nu aldrig har krökts.

Parallellen är kanske inte klockren i globaliseringens tidsålder men Stockholm-Gällivare är inte bara en färd på 1100 kilometer. Det är också en resa tillbaka till rekordåren då industrin gick på högvarv och arbetarrörelsen satte agendan.

2010 gjorde LKAB en vinst på 12,5 miljarder kronor och trots krisen fick 1400 personer nya jobb förra året. I Gällivare är arbetslösheten en icke-fråga.

– Norrbotten är Sveriges drivmotor. Vi tjänar jättemycket pengar åt staten, förklarar Tomas Nilsson, socialdemokrat och Gruvfyrans ordförande.

Under ett halvår långpendlar han nu till riksdagen för att vikariera för en föräldraledig kollega. Han kan på nära håll följa arbetarrörelsen på två horisonter. På nationell nivå: kris. På lokalnivå: fortfarande en urkraft.

I Gällivare/Malmberget styr Socialdemokraterna i egen majoritet med 50,35 procent och Vänsterpartiet fick nästan 17 procent i kommunvalet. Sveriges kommunistiska parti, SKP, har sitt starkaste fäste här med 4,6 procent.

Här finns själva grundämnena för arbetarrörelsen. Marx teorier står fortfarande högt i kurs; arbete och kapital i opposition. Det visade sig inte minst under de nyligen avslutade löneförhandlingarna där gruvarbetarna ville säga nej till arbetsgivarnas bud.

Trots skärmytslingarna är en annan socialdemokratisk signal väldigt påtaglig utanför bommen vid gruvingången i Vitåfors, precis när eftermiddagsskiftet ska gå på. Den svenska modellen.

I malmfälten finns det fortfarande ett slags samhällskontrakt mellan företag, fackföreningsrörelse och det offentliga. Oftast är samarbetet gott, anser Tomas Nilsson.

– Vi har starka fackföreningar. Vi har en röd politik och vi har stora, starka vinstdrivande företag. Den kombinationen är rätt bra.

Iris Dimitri, ordförande för Gällivares vänsterpartister, tycker inte att det är lika okomplicerat. Socialdemokraterna är för flata.

– De har sålt ut sitt sociala projekt. Jag kan inte förstå att man inte har haft bättre självkänsla att försvara den offentliga sektor som man själv har byggt upp.

Den före detta gruvarbetaren Bror Wennström, som är SKP:s starke man, är inte bara kritisk till det stora partiet. Socialdemokraterna är dragfordonet och Vänsterpartiet släpvagnen, tycker han.

"Man var inte bara en produktions faktor utan man hade ett värde i sig. Det var arbetarkamp, det."

Bror Wennström om gruvstrejken 1969

Själv bekänner han sig fortfarande till kommunismen. Ur bokhyllan plockar han fram en artikel från Pravda om ett av besöken i Sovjetunionen. Den stalinistiska personkulten ger Bror Wennström inte mycket för, men han kan inte gå med på att svensk demokrati skulle vara bättre än det sovjetiska styret.

– Majoriteten av människorna ska ha rätten till vad samhället framställer, först då kan man tala om verklig demokrati, agiterar han med händerna tungt vilande på köksbordet.

Men det som trots allt förenar Bror Wennström, Iris Dimitri och Tomas Nilsson är att de vill byta regering. Bror Wennström gick till och med så långt så att han röstade på S i riksdagsvalet.

Ute på torget tävlar ett internationellt gäng vitskäggiga i Tomtarnas vinterspel. I Vänsterpartiets lokal är det loppis.

Iris Dimitri recenserar alliansregeringen:

– Jag mår ganska illa när jag är i Stockholm. Man säljer in politik som en vara, som en tvål. Köp mig i dag, tvätta mig till i morgon. Jag är inte snäll, som du hör, säger hon i en verbal blinkning med både humor och djupt allvar.

Att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet bara fick drygt en tredjedel av rösterna i riksdagsvalet tycker hon är ”ofattbart”.

– Tror alla att de kan bli sin egen lyckas smed? Har de inte sett projektet Sverige? Ska det bara vara en parentes?

Iris Dimitri tar sin egen familj som exempel.

– Min pappa förlorade sina föräldrar tidigt. De yngre syskonen skingrades. Han var 19 år och ensam. Men mina föräldrar har med mycket enkla medel skrapat ihop en väldigt fin familj.

Iris Dimitri skildrar ett kollektivt minne av en hård tid där ensam inte var stark. Hon ser det som en annan del av förklaringen till arbetarrörelsens starka ställning. Ute i ”obygden”, i byar som Leipojärvi, Hakkas, Palohuornas, Tjautjas och Moskojärvi, förstod folk att de måste hålla ihop.

– Vi har levt i ett Sverige där vi byggde uppåt på något sätt. Vad hade jag och mina syskon varit i dag utan det här gemensamma sociala projektet? Utan folkskola, skolskjutsar och barnbidrag?

I backen upp mot LKAB:s gamla bolagshotell har ett vackert gammalt trähus påbörjat en vandring som bara kan sluta på ett sätt: rivning. En madrass på golvet vittnar om att den senaste hyresgästen knappast var någon välbetald bergsingenjör.

Nere i dalen har ett helt villaområde släckts ned på grund av rasrisken. Under de öde trädgårdarna vilar den så kallade Fabianmalmen, som ska ge gruvan en ny storhetstid.

Samhället ligger redan som öar kring Gropen, de gamla gruvorterna som har sprängts upp och hägnats in på grund av olycksrisken. Det en gång så vackra Malmberget försvinner hus för hus, björk för björk.

Många sörjer, men ingen klagar. Det är spelets regler.

– Visst innebär det slitningar, folk tvingas ju lämna sina hem. Men det är en nödvändighet. Vi får ju behålla jobben, säger Tomas Nilsson.

Vi får ju behålla jobben.

Då går mycket att kompromissa om.

Som om det vore en varningsklocka brinner Folkets hus i Gällivare den här kvällen. Vänsterpartiet får flytta ett möte till motorklubben intill. I stället för röda fanor är det en amerikanares kylargrill som grinar i fonden.

Allt är sig inte likt.

För även om arbetarrörelsens värderingar går i arv här och nästan hundra procent av gruvarbetarna är fackligt anslutna borde återväxten väcka oro.

Hemma hos mamma i Malmberget sitter Sofia Bensalem och kompisen Joakim Hackström Larsson. Sofia ska snart i väg till sitt extrajobb.

Hon hinner visa upp morfar Chesters vackra dragspel. Än så länge är hon en nybörjare. Hon har bara hunnit lära sig halva Fattig bonddräng. Men Sofia Bensalem har också ärvt något annat från morfar.

– De säger att jag går i hans fotspår. Han var vänsterpartist.

Själv är hon aktiv i ung vänster, men inte i Gällivare. Här saknas en förening.

– De flesta av mina vänner är oengagerade.

Joakim Hackström Larsson, som bor på gatan bredvid, är SSU:are.

– Vi var tre killar som startade upp 2010. Men det är egentligen inte många som vill vara med. Det tar för mycket tid – och man tjänar inga pengar på det.

Kanske går Iris Dimitris analys att använda även på Gällivares unga:

– Vi har ju slagit in på individualiteten så hårt att det kollektiva har blivit fult.

Tomas Nilsson sitter i en av de sköna fåtöljerna utanför riksdagens plenisal. Den propra kavajen har han kombinerat med pösiga blåjeans, etablissemang och gräsrot i ett.

– Jag hittar äntligen tillbaka till kontoret nu, kommenterar han riksdagshusets alla kulvertar.

Är norra Sverige en enklav som snart blir Socialdemokraternas sista bastion? Tomas Nilssons svar blir något om att partiet alltid har varit starkt i Norrbotten.

Däremot tror han sig ha ett recept, hämtat från egna erfarenheter, för hur socialdemokratin ska komma i gång igen.

– Ett bra samarbete mellan fack och socialdemokrati, det är framgångsfaktorn. Det är bevisat.

Mer fotarbete ute på arbetsplatserna även i mellanvalsperioder är viktigt, påpekar Tomas Nilsson. Politik och fackföreningsrörelse måste möta varandra i skärningspunkten arbete och vardag.

– Frågorna ska komma från golvet och uppåt. Då får man fram den stora problematiken.

Varje dag hälsar något av de sju barnen på hos pappa Algot Johansson på äldreboendet, oftast någon av döttrarna. Den här söndagen är det ”lillflickan” Iris Dimitri som hinner hit.

– Inte en enda kväll på två år har gått utan att jag haft en utav flickorna här, berättar Algot Johansson, på sin lite sjungande byfinska.

Släktens sju barn, 24 barnbarn och 32 barnbarnsbarn håller ihop och hjälps åt, förklarar Iris Dimitri på samma sätt som hon tidigare på dagen sjöng arbetarrörelsens lov.

Däremot lever mamma Mandrea inte längre. Från ett foto blickar hon ned på makens tillvaro på äldreboendet. Mandrea Johansson var troende. Även Algot Johansson är fast i anden. I hela sitt vuxna liv har han kallat sig kommunist och det är inget han överger lättvindigt, även om han numera är lika engagerad i kvinnors rättigheter som i klassfrågan.

– Det är arbetarna som håller Sverige i form. Om det nu är Moderaterna som har makten så blir det ännu mer svält framöver. Man måste vakna någon gång.

Men för Algot Johansson tar åldern ut sin rätt. Trots att det är tidig eftermiddag har det börjat skymma utanför fönstret. Det är dags att vila.