Känner djuren till uppoffring? Kan ett djur uppoffra sig för ett annat djur? Vi talar då inte om fågeln som släpar vingen i gräset, som låtsas skadad för att förvilla och locka katten bort från boet. En sådan fågel gör vad den gör av instinkt i artöverlevandets tjänst, rakt inte osjälviskt.
Kan en hund lämna en främmande och uthungrad företräde vid sin matskål? Prov på sådan osjälviskhet, sällsynt också bland människor, har jag i min trädgård inte sett en enda gång under denna långa sommar. Och just under sommaren vore en sådan uppoffring väl lättare än under vintern med dess karga villkor eller under våren då allt är saft och fortplantning.
Också skrattet (men inte leken) är djuret främmande. Om en berömd konservator i Wien sades att han utan vidare kunde stoppa upp en räv så att den såg ut som om den skrattade, men denna överdrift bortom det möjligas gräns hade inte med räven utan med konservatorns enastående skicklighet att göra. Glädje tycks förmer än både rädsla och aggressivitet, de båda senare tillstånden nästan varje djur bekant.
När vi säger att ett djur, kanske en apa eller en fågel, skrattar, menar vi ju inte att det verkligen gör detta, bara att det låter som om djuret gjorde det. Men redan med detta onomatopoetiska omdöme gällande ett särskilt djur har vi omedvetet ställt det på ett högre plan än andra, högre än en älg, en fisk eller en igelkott. Ett djur som i vår föreställning nästan kan skratta, om så bara nästan, eller som ingår i vår fantasivärld (som i konsten; till exempel i en fabel), kan genast räkna med vår respekt. Det sker förmodligen därför att denna närhet till skrattet tycks förmänskliga ett sådant djur, rycker det upp ur buskarna eller ut ur sin håla, närmare in på husknuten och därmed de villkor under vilka vi människor lever.
Den rangordning som vi ger djuren - någon egen har de inte utöver vilket som låter sig dödas och ätas och vilket inte - verkar bestämd av deras fysiska avstånd till oss: ju närmare inpå hus och boningar, desto ädlare är det djur vi har att göra med. Hästar, kor eller hundar är de allra förnämsta, men också en undulat i sin bur kan inte frånkännas värdighet. Något av denna av människan givna rangordning kan djuren ana. Så kan man hos vilda eller förvildade katter mycket ofta iaktta något som liknar avundsjuka, likaså förakt för en artfrände som tamkatten, upptagen i människornas krets.
Djur på mycket stort avstånd från oss, som vi kanske bara hör och nästan aldrig ser, blir lätt overkliga. Göken är ett sådant djur, en fågel som kan förefalla oss mer hemmahörande i mytens värld än i naturen. Där har den sällskap av för länge sedan utdöda djur som dronten eller mammuten, men också av helt overkliga, aldrig någonsin existerande som enhörningen eller draken. Om göken trivs i ett sådant sällskap låter sig inte sägas. Dess benägenhet att lägga sitt ägg i andra fåglars bo och så undfly vad naturen pålagt den, skulle dock kunna tyda på det: som om denna fågel av misstag flugit vilse in i vår värld och inte längre hittar vägen tillbaka till sin egen.
