BRYSSEL
Jag ber på förhand den minnesgode läsaren om förlåtelse för att jag ännu en gång påminner om Emile Coué (1857 - 1926), den lille apotekaren från Troyes som ordinerade självsuggestion till sina patienter. Men sällan har ”la méthode Coué” så anspråksfullt upphöjts till europeisk statskonst som under den gångna veckan i Bryssel. När idéfabriken bara tröskar långhalm och när hela armén av flitiga tjänstemän misslyckas med att hitta ett enda nytt tankekorn som har politisk grobarhet så återstår bara en sak. Då är det dags för Emile Coués recept, ”det positiva tänkandet”.
Vi känner metoden från idrottsvärldens gruppdynamiska coaching och hejaramsor. ”Sassa brassa mandelmassa” heter på eurospråket ”Lissabon- processen”.

För fem år sedan formulerade i Lissabon EU:s högsta ledare som mål för en serie reformer att Europas konkurrenskraft skulle komma i fatt
USA till 2010. Men efter första halvlek har avståndet ökat och Europa saknar chans att i andra halvlek hämta in försprånget. Det är ett mycket dramatiskt misslyckande för Europa och det som står på spel gäller själva förutsättningarna för ”den europeiska modellen”, för jobb, välstånd och livskvalitet. Den förre holländske premiärministern Wim Kok (s) som med en arbetsgrupp genomfört en mycket kritisk diagnos lägger huvudskulden på de politiska ledarna i EU-länderna. Den inrikespolitiska viljan att göra smärtsamma reformer är alldeles för svag. Därför har ledarskapet inte tagit sitt ansvar för löftet från Lissabon. Därför rekommenderar Kok bland annat att de försumliga offentligt pekas ut och att de duktiga belönas med beröm.

Lissabon-processen bygger på tanken att medlemsländerna gruppdynamiskt stimulerar varandra genom så kallad öppen samordning. Bakom den ligger drömmen om ett Europa utan Bryssel; ett mjukt, tandlöst EU utan hårda rättsliga förpliktelser och utan någon bitsk överstatlig vakthund.
EU-kommissionen förvandlas till ett harmlöst sekretariat och Europa-projektet till en gigantisk studiecirkel, precis som i Göran Perssons visionära tal på Klubb Norden (2000).
I detta läge sätter José Manuel Barroso och hans nya EU-kommission en ”förnyad Lissabon-process” som sin högsta prioritet och utlovar sex miljoner nya jobb. En flott meny men ingen kan med säkerhet utläsa vad som döljer sig bakom den charmerande presentationen. Fågel, fisk eller mittemellan? Blir det den gamla vanliga pyttipannan? Det vet ingen. För Barroso ansvarar inte för köket. Det gör regeringarna i EU:s medlemsländer.
Jag avundas inte Margot Wallström när hon nu ska kommunicera detta mirakel till de undrande européerna. Det måste bli mycket coaching. Varför inte gå tillbaka till Emile Coué och Ernst Rolf? Varför inte översätta ”bättre och bättre dag för dag” till de tjugo EU-språken och starta den europeiska allsången?
Sassa brassa mandelmassa!