Jag minns den sista raksträckan när jag störtat av tunnelbanan, halkat förbi Konsum, forsat över gården, ryckt upp dörren fylld av förklaringar och ursäkter: Å, jag är jätteledsen att jag är sen men nu ska vi gå hem och jag lovar läsa hur många sagoböcker som helst efter Bolibompa…

Men vänta, hallen till förskolan är tom. Mina ord ekar bort mot några kvarglömda legobitar. Annars är det tyst, stilla. Så småningom hör jag ett mummel från ett av rummen. Där sitter han, sonen. Den ännu inte hämtade. Han som är sist. Och bredvid sitter hans älsklingsfröken Maria och ännu en eftermiddag har de kunnat spela Den försvunna diamanten. Ätit apelsin. Talat om varför bord heter bord och vad som händer när man dör.

Pennan-mamman kallades jag, av barnen. De som tyckte det såg så kuligt ut med en mamma som kom störtande med en blyertspenna tvärs genom hårknuten och trodde det ingick i mitt jobb. Att jag måste ha den tillgänglig för akuta anteckningar. När det i stället handlade om stress, när det mesta handlade om stress eftersom så många andra barn – redan i slutet av 1980-talet – lotsades hem runt tresnåret av tålmodiga mormödrar och farmödrar.

Tänk om jag, redan då, kunnat hejda mig där i dörren och sett vad jag verkligen såg. En liten pojke i godan ro – och i de allra bästa händer. Ja, tänk om jag kunnat lämna mitt dåliga samvete därhän och insett att han inte alls längtade ihjäl sig efter sin mamma. När Maria fanns, hon som gav honom total uppmärksamhet. I dag är sonen vuxen och kan bekräfta att guldstunderna var just de där sena eftermiddagarna när han var ensam kung över legobitarna.

Han var ett barn som älskade förskolelivet, från den första provätningen av en banan. Det hör förvisso till historien. Andra har svårare att anpassa sig, eller att orka långa dagar. Om det då går att ordna att de får gå hem tidigare är det självklart utmärkt. Men inte som modetrend, inte som det yttersta beviset på att man är en modern förälder som har råd med Rut. För i så fall betyder motsatsen, att man – oavsett anledning – utnyttjar de öppettider som man har rätt att kräva, att man är en dålig förälder.

Skitsnack, skulle min morfar ha sagt. Vilket var uttrycket han sparade för de allvarligaste situationer. Men detta är allvar. Att ytterligare öka skuldbördan på alla de förskoleföräldrar som i sanning gör så gott de kan gagnar ingen. Allra minst barnen.

Som dotter till en av 50-talets alla uttråkade hemmafruar – de som alltför lätt glöms bort i dagens mytologisering av det gamla hemmafruidealet – vet jag hur tråkigt det är att vara ensam hemma med den som egentligen inte har lust att vara där. Åtminstone inte alltid. Min generation kvinnor har sluppit välja mellan familj och arbete, det är en förmån vi måste värna om. Också för barnens skull.

För inte tror jag, som en generell sanning, att det är bättre för en liten människa att hämtas av alla möjliga och omöjliga Rut-or. Jämfört med att lugnt vänta ut den mamma eller pappa som kommer med en famn lätt av kärlek, inte tyngd av skuld.

Karin Thunberg är reporter och kolumnist i SvD.