”Förr bara dök vi upp och klagade” sa Chris. ”Nu måste vi bestämma också”. Efter att ha varit i opposition de senaste åren har min vän, som arbetar för en demokratisk kongressledamot, äntligen fått lite makt.

Vi hade suttit oss igenom ett utskottsförhör och efteråt åt vi lunch i kafeterian. Chris höll en ­sladdrig kalkonsmörgås i ena handen och sin blackberry i den andra. Med den arrangerar han möten, förhandlingar och, åtminstone förr i tiden, sexuella kontakter. Chris har fått det lite körigt nu som nybliven chef över ett helt fotbollslag av politiskt sakkunniga och praktikanter som vill förändra världen.

Demokraterna stormade in i kongressen för några månader sedan, yra över att vara flest igen och med ett uppdämt sug efter vedergällning. Nya ledamöter sprutade ur sig lagförslag. Dussintals förhör med regeringsmedlemmar har hållits, där de avkrävs ansvar och hemligstämplade dokument. (Det visar sig i regel att sådana papper har kommit bort eller är väldigt svåra att hitta.)

Men när det gäller en av de verkliga knäckfrågorna har demokraterna inget särskilt originellt att säga. De pratar ivrigt i mun på varandra om hur snart de vill dra tillbaka trupperna från Irak. De är väl medvetna om att det inte kommer att hända eftersom presidenten har vetorätt, men de gör sitt bästa för att markera hur mycket de ogillar kriget. For the record.

Det är nämligen så demokraterna uppfattar mandatet från mellanårsvalen i höstas som förde dem till makten: de amerikanska väljarna vill få slut på kriget. Nu.

Få ledamöter har lust att diskutera konsekvenser i Irak eller risken för en större konflikt i Mellanöstern. Därför beskrivs Irak nuförtiden ofta av demokrater som ett inbördeskrig som inte direkt har med USA att göra längre.

Kanske finns bara två alternativ för amerikanerna för att ta sig ur dagens situation. Inget av dem är humant. Antingen kan de stanna och försöka kontrollera Bagdad med hjälp av tusentals nya soldater, och ta tillbaka makten från en svag irakisk regering. Den idén förefaller just nu vara en inrikespolitisk omöjlighet för båda partierna.

Den andra varianten är att dra sig ur och se på när den som utfört den mest effektiva etniska rensningen tar makten.

Medan Chris tuggar frågar jag honom om det faktiskt inte är mest cyniskt att dra sig ur kriget och lämna Irak i kaos, om det så småningom blir som hans parti vill.

Har USA något ansvar för alla ytterligare som kommer att dödas? Kvinnor, barn, kristna minoriteter? Och vad föredrar du, frågar jag: en radikal sunni-kontrollerad lydstat till Saudiarabien eller ett stor-Iran? Vad händer då med dina kusiner i Israel tror du?

Chris ser rastlös ut när jag hamrar på. Jag är en omöjligt liberal europé som inte förstår realpolitik; det har han sagt många gånger.

Han tar sin frigolitmugg med läskedryck och slurpar i sugröret. Tittar ner i bordet och upp igen. ”Well, somebody‘s gonna lose” svarar han.

”Bara det inte blir ditt parti, eller hur”, säger jag.