För hundra år sedan startade medelamerikanen sin dag med rostat bröd och kaffe. 30 år senare hade frukostvanorna förändrats radikalt. Allt tack vare en nydanande pr-kampanj.
När Edward Bernays vid mitten av 1920-talet skulle hjälpa ett företag att öka försäljningen av bacon, gjorde han nämligen inte som alla andra marknadsföringsnissar skulle ha gjort. Istället för att satsa på reklamkampanjer, förlitade sig Bernays på sin morbror Sigmund Freuds tankar. Först ställde han en enkätfråga till läkare: Skulle du rekommendera en lätt eller en rejäl frukost? Svaret, som så klart blev ”rejäl”, skickades sedan ut till 5 000 näringsrådgivare, samtidigt som medierna bearbetades och bacon och ägg såldes in som sinnebilden av vad en rejäl frukost egentligen var. Resultatet syns än i dag på alla hotellfrukostar.
Bernays brukar betraktas som den första pr-gurun. Han tog sitt arbete ytterst seriöst och brevväxlade löpande med Freud, som han för övrigt utan framgång försökte locka in i pr-branschen. Att det skulle finnas några baksidor med att manipulera allmänheten slog honom inte. Tvärtom var Bernays övertygad om att pr-strategierna skulle leda till att samhället blev bättre. Att hans skrifter senare återfanns i Goebbels bibliotek var möjligen en fingervisning om att så inte nödvändigtvis behövde vara fallet.
Idag är pr och lobbying närvarande överallt. Vi lever i en värld av spinn, som ju pr-experternas propagandametoder kallas. Men det mest skrämmande är egentligen inte vad pr- och lobbyfolket gör med informationen, utan vad spinnandet gör med oss.
Ibland känns det som om vi har blivit medieskadade. Vi tänker och resonerar annorlunda än tidigare. När en tv-kändis testas positivt för narkotika är det fullt naturligt för oss att den efterföljande diskussionen handlar om hur väl kändisen ifråga hanterade medierna. Skulle han ha talat ut och mött pressen istället för att bara ha bloggat? Plötsligt tar vi alla, liksom naturligt, på oss pr-expert-kepsen och klarar inte längre av att skilja sakfrågan från mediehanteringsfrågan, antagligen eftersom mediehanteringsfrågan allt oftare är sakfrågan. Vad minns ni till exempel av BP:s oljeutsläpp i Mexikanska golfen? Omfånget och efterverkningarna på naturen, eller att Carl-Henrik Svanberg dabbade sig när han skulle hantera medierna och kallade lokalbefolkningen för ”small people”?
Och när Håkan Juholt för en tid sedan satt på en krog i Istanbul och lät munnen gå var det inte vad han sade som mötte kritiska reaktioner hemma i Sverige utan att han över huvud taget pratade i en situation där han borde ha knipit igen näbben. Oproffsigt, blir vår kollektiva dom. Att det skulle ha framstått som fullständigt psykotiskt att sitta och slurpa i sig Martini under fullständig tystnad är antagligen en annan sak.
Den här utvecklingen gynnar så klart både lobbybranschen och medierna. Men när vår blick i allt större utsträckning riktas mot meta-medienyheter och spinn-dramaturgi, så flyttas den samtidigt också bort från de egentliga sakfrågorna, vilket innebär att inget längre är riktigt på riktigt. Och i en sådan värld kan man sälja värre saker än bacon och ägg till oss.
