En värdig sändning som aldrig borde ha sänts

Pressen var stor på Sveriges television efter den massiva kritiken mot att sända Engla Höglunds begravning. Såväl allmänhet som opinionsbildare, medieforskare och tv-medarbetare har uttryckt vämjelse inför det unika tilltaget.

Klockan elva denna försommarvackra pingstafton slogs kamerorna på, kyrktornet syntes bortom sjön och klockklangen hördes över nejden och hela Sverige. Marianne Rundström gav en kort, stram och mycket fin sammanfattning av det ohyggliga som hänt och hur det engagerat så många människor.

Inne i Stjärnsunds kyrka blev SVT:s hållning genast klar. Inga närbilder eller bilder framifrån på besökare och närmast sörjande, ingen spekulation i känslor, kameran hela tiden på avstånd, endast blomsteruppsättningar på nära håll – värdighet.

Och sändningens utförande var värdigt, men under begravningsceremonin blev det än tydligare att den inte borde ha sänts. Man måste vara försiktig med tv. Den har en sådan oerhörd kraft att suggerera fram såsom beständigt det som är flyktigt. Bara de som känner Engla Höglund känner henne, idag och alltid, ingen annan.

Televisionen ger alltid en falsk intimitet. När den blir det verkligaste vi har och i värsta fall skapar uppfattningar om att något är mer verkligt och betydelsefullt för att det syns i tv, då urholkar det oss. TV-begravningen, med dess ytterst privata sånguppträdanden, tal och videoklipp, blev inte en symbol för barns utsatthet så mycket som en symbol för hur skrämmande viktigt media är i vår tid, i de sörjandes liv liksom i övrigas.

Lena Andersson

kultur@svd.se

Fler artiklar