Förr eller senare hinner det mesta ifatt oss. Om det sedan är quinoasallader, Facebookvänner – eller yogaövningar. Just det senare hade jag gett upp tanken på efter det där halvåret när jag som dubbelarbetande småbarnsmamma, det var förvisso ett tag sedan, störtade till en yogastudio där jag somnade redan vid avslappningen. Av pur utmattning.

En vänlig tränare väckte mig, varje gång. Sedan gällde det att tänja sig bort från alla pinsamma frågor. Som hur länge jag sovit? Eller om jag, ve och fasa, legat där och snarkat på min lilla madrass…

Nej, yoga var nog inget för mig, bestämde jag efteråt.

Med tomten förändrades allt. I en julvarm semesterby nådde mig ryktet att varje morgon klockan nio samlades man nere på stranden för en timmes yoga. Ingen förhandsbokning krävdes, det var bara att komma dit.

Å, det var rent underbart.

Visserligen kände jag mig, åtminstone från start, ungefär lika graciös som mitt gamla kylskåp där hemma. Stod där stelt undrande inför hur färdigheter så omärkligt kan slinka undan, försvinna. Som att man en gång, med raka knän, kunde lägga handflatorna framför fötterna – eller, åtminstone, nudda tårna. Medan jag nu knappt nådde mina darrande smalben. Vart tog vigheten vägen – och vad har jag fått i stället?

Väl hemma hade jag hälsat så många gånger på solen och den nya dagen att jag beslöt att fortsätta, det vill säga inte falla tillbaka ner i soffan. Att stan är proppfull med yogaställen vet vi som ständigt möter alla dessa entusiaster som går runt med sina hoprullade mattor under armen, ungefär som alla just klivit ur Tusen och en natt.

Av ren vana hamnade jag till slut på mitt gamla stamställe Friskis & Svettis. Där man numera också har lugna, svettbefriade pass. Som Yoga 1 och Yoga 2.

Från tidernas begynnelse minns jag mornarna med Valter, han som kom först när Johan Holmsäter startade verksamheten. Sedan blev Valter Axelsson en av de trognaste jympaledarna och i början av 80-talet var vi ett gäng som efter genomsvettat pass åt frukost ihop. Kaffet efteråt smakade himmelskt. Liksom cigaretten.

Nu är det, sannerligen, nya tider. För ett friskisliv krävs, innan man ens fått av sig paltorna, minst tre saker: En dator, en vattenflaska – och ett hänglås. Det är med datorns hjälp man hittar träningstider och gör sina bokningar. Redan vid första klicket inser man att veckans alla möjligheter, åtminstone för yogaövningar, är totalkörda. Alternativet är att köa en timme före varje pass, eller sätta klockan så man är med i racet åtminstone till nästa omgång.

När man väl lyckats boka en plats kan man lugnt fylla på sin vattenflaska – och för allt i världen inte glömma hänglåset till skåpen i omklädningsrummen. Numera dinglar inte ens en urtvättad tröja på en obevakad krok.

Huttrande står jag där en morgon och undrar om detta är sammanfattningen av de senaste 30 åren: Att vi yogar mer och dricker vatten som om vi alla riskerade att bli uttorkade, ständigt. Men också att vi röker mindre – och inte för ett ögonblick vågar lita på varandra.

Karin Thunberg är reporter på SvD Kultur. karin.thunberg@svd.se