Det pågår en postkonflikt i Storbritannien och brevbärarna strejkar då och då, särskilt i London där postgången den senaste tiden har varit opålitlig (för att uttrycka sig milt). Sådant blåser förbi, men Postman’s Park består. Den måste vara en av Londons minsta och minst kända parker, egentligen bara en del av en liten före detta kyrkogård. Det liknar mest en innergård till ganska höga kontorshus mellan Aldersgate och King Edward Street, ett par hundra meter norr om S:t Paulskatedralen. Namnet har den fått av att det tidigare låg ett stort postkontor intill vars anställda använde parken som lunchrum.
Miniparken är värd att leta upp för dess lika rörande som ovanliga hyllning till vardagligt hjältemod med livet som insats. På en husvägg, skyddade av ett långsmalt tak, sitter omkring 50 vackert dekorerade, handmålade skyltar av glaserat kakel med texter som denna (fast på engelska, förstås):
Ernest Benning, kompositör, 22 år. Föll en mörk kväll ur en båt utanför Pimlico Pier och grep tag i en åra med ena handen samtidigt som han höll en kvinna uppe med den andra, men drunknade just som hon räddades. 25 augusti 1883.
Vilken kondenserad dramatik och sinne för detaljer! Här är en till:
Henry James Bristow, åtta år – i Walthamstow den 30 december 1890 – räddade sin lillasysters liv genom att slita av hennes brinnande kläder men fattade själv eld och dog av brännskador och chock.
Och så detta teaterdrama:
Sarah Smith, pantomimartist. Omkom på Prince’s Theatre av de fruktansvärda skador hon fick när hon i sin eldfängda klänning försökte kväva de lågor som omvärvt hennes partner.
Att vi över 100 år senare får möta dessa människor, som offrade sina liv för att rädda andras, beror på målaren och filantropen George Frederick Watts (1817–1904). Han var en radikal och socialt engagerad man. 1887 skrev han till The Times och föreslog att drottning Victorias 50 år på tronen borde markeras med ett monument till vanligt folks heroism. Det vann ingen anklang, så då gjorde han det själv i ett hörn av den tidigare kyrkogården till Sankt Botolphkyrkan, eller som den så magnifikt heter: Guild & Ward Church of St. Botolph-Without-Aldersgate. Under återstoden av sitt liv lät Watts sätta upp 13 hjälteskyltar. Hans änka lade sedan till 34 stycken. Men därefter tog ingen vid (förrän det i somras plötsligt dök upp en enstaka ny skylt om en drunknad livräddare 2007).
Tavelraderna blir till en kort inblick i en tid då eld, vatten och det nya påfundet järnvägen var farans arenor. Tågen förekommer på många skyltar, till exempel denna:
Walter Peart, förare, och Harry Dean, eldare, på Windsor Express den 18 juli 1898 som skållade och brända offrade sina liv för att rädda tåget.
London vimlar av monument över militärer som stupat eller som kommenderat andra att stupa för fosterlandet och imperiet. Skyltarna i Brevbärarens park är en undangömd liten kontrast som påminner om några få av alla dem som offrat sina liv utan vare sig historiskt tvång eller militär order.
Lars Ryding är fd kvalitetsredaktör och utrikeschef på SvD. lars.ryding@svd.se
