Det har gått 74 dagar sedan en 15-årig flicka hittades livlös i en skogsdunge i Stureby, det har gått 72 dagar sedan en 16-årig pojke, i närvaro av prästen som just konfirmerat honom, erkände att det var han som strypt henne. Enligt åklagaren är det pojkens 16-åriga fästmö som genom sms och samtal ställt ultimatum att han måste döda flickan som han kysst några veckor tidigare, annars skulle hon avsluta deras förhållande.

Den offentliga delen av gårdagens rättegång blev kort och laddad. Strax efter klockan 13 kom de båda 16-åringarna in med sina advokater, Claes Borgström och Jan Karlsson. Pojken blek och samlad, hela tiden vänd mot sin försvarare, bara en skarp profil mot anhöriga och journalister. Medan den 16-åriga flickan, med en min som slarvigt tolkad skulle kunna beskrivas som trumpen, nästan ointresserad, för en kort stund tillät sig ögonkontakt med en av sina närmaste. Då, bara då såg hon ut som en liten flicka. Sedan kom beslutet om stängda dörrar och alla journalister ombads lämna salen.

En sista glimt av sommar utanför fönstren, där inne outhärdlig verklighet.

I den digra förundersökningen finns berättelsen om hur de två åtalade väver in sig i en kokong, där vanlig förälskelse övergår till besatthet, vansinne.

Enligt deras egna berättelser blir de tillsammans den 24 oktober 2007, då är de bara 14 år. Samma datum ett år senare förlovar de sig, då är allt fortfarande glädje och lycka. Sedan kommer det vuxenliv, som de så brådstörtat kastat sig in i, ifatt dem. De går igenom en gemensam abort, de vänder sig mot andra men hittar tillbaka till varandra. Först är det hon som ber på sina bara knän, sedan han. Det är där de befinner sig före årets skolavslutning. Han har kysst en annan och lovar ångerfullt att göra allt hon kräver bara hon tar honom tillbaka.

Åklagarens starkaste bevisning är sms-trafiken mellan 16-åringarna. Redan den 27 maj klockan 08.30 skickar hon ett meddelande till honom som slutar med: Hon ska dö.

Samtidigt är de alldeles vanliga ungdomar som är duktiga i skolan, till och med extremt duktiga, med nära relationer till sina familjer. Och med mammor som oroas över att de binder varandra alltför hårt. I förundersökningen berättar pojkens mamma hur hon talat med sin son om det som varenda mamma skulle kunna säga, att kärlek måste innehålla tillit och glädje, att de måste ge varandra luft.

Deras mammor vet, och är samtidigt totalt okunniga. Djupast i detta mål finns den konflikt som alla tonårsföräldrar bär, som de måste bära: De vill vara ett stöd för sina barn, ha insyn i deras liv – samtidigt som unga människor måste ha frihet. Att vara ung innebär att testa och överskrida gränser, det är normalt. I just detta fall går det över styr och slutar med en ung flickas död.

I Stureby natten mot den sjunde juni besannades varje förälders värsta mardröm. I gryningen fanns bara offer kvar.

Första larmet konstaterade kortfattat att man hittat en medvetslös ung tjej som inte andades. Ambulanspersonalen noterade att hon hade röda streck på halsen: Det såg ut som om hon blivit strypt.

En dryg timme senare, klockan 02.28, kom meddelandet att flickan avlidit.

Då hade 16-åringen redan hunnit hem, han som på polisens rekonstruktionsvideo med klar röst och lugna rörelser visar hur han först slog 15-åringen med en pinne i bakhuvudet och sedan med hjälp av sina händer, en pinne och ett knä fick henne att sluta andas. Bara några minuter efter dådet talar han med sin mamma på mobilen. I polisförhöret berättar hon att köksklockan visade 00.08 när hon fick veta att sonen var på väg hem.

En stund senare hörde hon hur ytterdörren öppnades och slog igen, äntligen vågade hon gå och lägga sig. I den trygga förvissning som alla föräldrar vill behålla, att ondskan bor utanför våra ytterväggar. Hemma är vi fredade.

Några timmar senare kom polisen och hämtade hennes son.

Att ondskan finns inom varje människa är något vi tvingats lära. Men för att döda någon, oavsett om vi är unga eller gamla, krävs att alla spärrar släpper och vi passerar den yttersta tabugränsen. För att ta till våld i nära relationer krävs ofta alkohol eller droger. I det här fallet var 16-åringen helt nykter, en av de få i kompisgänget som inte drack.

Hur kunde det då hända?

Han själv har inget svar i polisförhören. Men han talar om sin aggressivitet: ”När jag blir väldigt arg så kan det hända att jag inte kan kontrollera mig själv, att det svartnar som framför ögonen, jag förstår inte vad jag gör, eller jag kan inte kontrollera det förrän, ja förrän det är för sent, när allting är över…”

Hans 16-åriga fästmö hävdar att allt var ett spel: ”…innerst inne så har jag aldrig velat det här”.

Enligt den så kallade lilla sinnesundersökning som båda genomgått finns ingen indikation på allvarlig psykisk störning. Den 16-åriga flickan hade ett samtal med ungdomspsykiatrin bara några dagar före dådet, efter att hon reagerat så starkt på att hennes pojkvän kysst flickan som nu är död att hon först ville ta sitt liv och sedan fick en panikångestattack.

När hon kom till ungdomspsykiatrin sa hon att hon mådde bra igen.

I rättssalen igår satt två ungdomar som inte bara åtalats för brott mot en jämnårig. De har också tillfogat sig själv skador för livet, dragit in föräldrar, syskon, släkt och vänner i en sorg och fasa bortom det som en utomstående bara kan nudda.

Samtidigt växer ett lavinartat hat mot dem på nätet, i bloggar och bland andra jämnåriga som kanaliserar sin upprördhet och avsky inför det som hänt i krav på hämnd. Öga för öga, tand för tand.

Idag fortsätter rättegången med förhör av den 16-årige pojken.

Målet avslutas den 8 september, därefter kommer den dom som aldrig kan förändra den enkla och outhärdliga sanningen att det som hänt aldrig kan göras ogjort, att död aldrig kan vändas till liv.