Hon vill inte se in i framtiden. Tvärtom. Framtiden skrämmer. Bättre än nuet blir det aldrig. Att leva med Alzheimers sjukdom är en tuff match mot tiden.

Elisabeth Hydén, 55 år, från Saltsjöbaden utanför Stockholm, vet. För henne började nedräkningen den dagen hon fick sin diagnos.
Egentligen hade hon anat det länge. Det diffusa illabefinnandet hon inte kunde sätta ord på. Glömskan, initiativlösheten.
Hon kände inte igen sig själv helt enkelt.
Sommaren för två år sedan blev något av en vattendelare i Elisabeths liv. Familjen skulle flytta men Elisabeth orkade inte engagera sig.
- Jag som egentligen är en positiv och handlingskraftig person. Plötsligt blev jag helt passiv, orkade inte ta några initiativ. Gjorde bara vad som sades till mig.

Ungefär samtidigt började hon få problem i jobbet som sjukvårdsadministratör. Räkneoperationerna hon tidigare genomfört med en klackspark tornade upp sig till berg. Hon räknade och räknade men kom aldrig fram till något resultat.
Samma sak var det med diabilderna hon skulle visa. Det blev ingen ordning på dem. De saknade sammanhang, trots att hon sorterade och sorterade.
På kvällen när hon skulle förhöra yngste sonen på läxorna kunde hon inte formulera några frågor.
- Jag blev frustrerad, besviken på mig själv. Undrade vad som egentligen höll på att hända.
I dag, två år senare, vet hon.

När Elisabeth, denna paranta, ungdomliga kvinna i min egen ålder kommer emot mig blir jag nästan chockad. Sjukdomen, detta mardrömslika tillstånd av tilltagande glömska och förvirring, drabbar inte bara äldre.
Det skulle lika gärna kunna vara jag. Jag möter hennes blick men ser inga tecken på sjukdom. Tvärtom. Hon formulerar sig väl, har inga problem med att hitta ord. Samlat, utan minsta darr på rösten beskriver hon ”tillståndet” som långsamt håller på att förändra hennes liv. Fast än så länge är det hon som har makten och hon gör det bästa av det övertaget.
Tar vara på nuet, som det brukar heta. Gör saker hon velat men inte hunnit tidigare i livet.
Läser mycket, spelar golf, träffar barn och barnbarn, reser.
Än så länge sätter sjukdomen inga krokben i vardagen. Men hon aktar sig noga för situationer där symtomen, de befarade, gärna visar sig. Som vid stress till exempel. Det måste hon undvika till varje pris.
Sjukdomen har hon valt att vara helt öppen med. Vänner och arbetskamrater fick veta så fort hon visste själv. Det kändes bäst så.

Det värsta var tiden fram till diagnosen. Innan hon fick ord på det som drabbat henne.
Via husläkaren och neurologerna på Nacka sjukhus kom hon till experterna på Huddinge sjukhus.
Hon minns med fasa minnestestet som hon inte klarade av. De där sex föremålen på bordet hon skulle komma ihåg men genast glömde.
- Du är inte frisk, sade läkaren men nämnde inte det fruktade ordet, alzheimer.
Först flera månader senare såg hon det svart på vitt på försäkringsbeskedet. Då blev hon nästan lättad.
Nu vill hon veta mer. Även om sanningen smärtar vill hon veta vad som händer i hennes hjärna. Hur ser förändringarna ut? Hur långt har det gått?

Elisabeth vill behålla makten över sjukdomen - så länge det går. Än så länge lyckas hon bra.
Maken och de tre barnen stöttar henne, liksom de nyvunna vännerna på Alzheimerföreningen.
Men hon orkar inte träffa för många medpatienter. Det gör för ont att se in i framtiden.