Några intervjuer blir aldrig av. Det händer, förvånansvärt sällan dock, att människor i sista stund får förhinder. Mitt möte med Peter Borgström ställs in för att han inte orkar. För att det har blivit för svårt för honom att tala. Boken ”Rimmat fläsk, ett hopkok av smak-lösa men lättsmälta limerickar” kom ut häromveckan. Nu måste han spara de sista krafterna till sig själv och sina närmaste.

Peter Borgström har als, sjukdomen som jag aldrig hade hört talas om innan Maj Fant drabbades. Och efter henne SVT:s Ulla- Carin Lindquist, hon som skrev boken Ro utan åror. Det är en fasans sjukdom, gradvis bryts musklerna ner tills man inte kan äta, tala – eller andas.

För Peter Borgström började det som några ryckningar under huden på höger arm. Det var våren 2008. Då hade han träffat en ny kärlek, Helena Åkesson–Liedberg, som liksom han själv har tonårsbarn från en tidigare relation. Det är Helena som illustrerat limericksamlingen som Hasse Alfredson i sitt förord berömmer – inte minst för att Peter fått till ”även icke snuskiga verser vilket hedrar honom”.

Det vore lögn att påstå att jag älskar limerickar, även om jag fnissat åt Alfredsons om kvinnan från Gränna, hon som sin stjärtmuskel kunde spänna – ja, ni kanske minns. Borgström bok har redan sålt slut i sin första upplaga på 3000 exemplar. Men det viktigaste är något annat, att skrivandet – sedan i somras använde han en dator som känner av vilken bokstav han riktar blicken mot – fick honom att flytta fokus från sjukdomen, tänka på något annat. Och skratta.

Det är detta som fyller mig med djupaste respekt och vördnad. Mitt i livet får en man veta hur kort tid som återstår, det är ett besked han först slåss mot, tillsammans med Helena har han sökt hjälp världen över, greppat minsta halmstrå för att så småningom – till slut – ge upp kampen. Tvingas acceptera faktum. I detta ingenmansland där alla sörjer och tycker synd om honom börjar han skriva verser, rimsar och ramsar på ortsnamn, är hejdlöst fräck och frustande ner till en vitsnivå långt under bältet. Ber Helena illustrera boken.

– Efter all sorg och alla tårar satt vi där och gapskrattade ihop, berättar hon i telefon.

Peter kan inte längre hålla uppe sin kropp, kan inte svälja minsta löjromskorn, måste ha hjälp dygnet runt. Men inte av Helena. En klok läkare rådde att hon skulle förbli hans glädje, och han hennes, så långt det är möjligt. Därför flyttade han också närmare henne, till samma stadsdel i Malmö.

Och nu? Han är rädd för fortsättningen, hon vet. Själv är hon förvånad över att vi människor klarar så mycket mer än vi tror. Ändå finns svackorna, måste få finnas. Men tillsammans har de, åtminstone fram till nu, kunnat fnissa åt filmer på tv. Och åt boken de tillsammans skapade, där en del av intäkterna går till als-forskningen.

Peter Borgström själv har flera favoriter i sin samling. Till de mer rumsrena hör:

Min granne från huset brevé

av min fru just har fått gonorré

Och nu visar det sej

den har kommit från mej

Vilken strålande hämnd – en succé.