NEW YORK Vad är det egentligen som driver en människa att ta extrema risker för att nå framgång? En övertygelse, en gammal oförrätt, eller rått testosteron? Pengar och status, svarar Ed Conard, som själv är mer förmögen än 99 procent av alla amerikaner. Han är en gammal riskkapital-kollega och supporter av Mitt Romney som tycker att många har missförstått allt när det gäller ekonomi. Rika bör betala mindre i skatt. Ökade inkomstsskillnader är bra för ett samhälle. Och de flesta borde vara lite mer tacksamma mot banker och finansinstitut, som tar risker och får pengar att växa.

Hans åsikter är näst intill politiskt omöjliga, till och med för många republikaner, men han är intressant eftersom han säger högt det som jag ofta hört Wall Street-medarbetare säga i smyg de senaste åren. Ed Conard har fått nobelpristagaren Joseph Stiglitz att vråla högt av ilska och Jon Stewart att lägga sig ner på bordet i frustration. New York Times har kallat honom elak, medan Wall Street Journal är mer förtjusta. Jag var med andra ord tvungen att träffa honom.

Låt oss börja med hur han beskriver finanskraschen 2008: Eftersom USA har ett handelsunderskott och många vill investera sina pengar i amerikanska statspapper och andra tillgångar så finns en hel massa pengar här i landet. De kan inte bara sitta stilla på ett bankkonto, utan måste investeras och röras runt för att växa. Finansmarknaden gör alla en tjänst genom att ta sig an uppgiften. Det som orsakade kraschen var inte dåliga finansiella produkter med risiga huslån i botten, utan ett ”bank run” när alla blev nerviga och började ta ut för mycket pengar samtidigt.

Statens utredare på Financial Crisis Inquiry Commission har pekat på både inkompetens och ohederligheter hos de inblandade bankerna och låneinstituten, men också på fel som Tim Geithner, Ben Bernanke och Henry Paulson gjorde när de hanterade krisen. Men i Ed Conards ögon är de hjältar – de gjorde allt rätt, och hindrade hela systemet från total kollaps. När vi åt frukost i förra veckan frågade jag kom det besvärar honom att ingen har ställts inför rätta i spåren efter finanskraschen, trots kommissionens slutsatser. Absolut inte, säger Conard. ”Man åtalar inte folk efter en jordbävning.”

Och så förklarar han hela det ekonomiska systemet. Som en levande organism, som inte kan eller bör regleras alls, eftersom konsekvenserna aldrig går att förutse. Allt ska växa fritt, och det som är för svagt dör ut. Dåliga finansiella instrument kommer att försvinna av sig själva om de inte innehåller något värde. För att undvika liknande krascher i framtiden borde staten, i kombination med obligatoriska försäkringar, istället garantera bankerna i ännu större utsträckning, tycker Conard.

Hans darwinistiska syn på ekonomin sträcker sig till människor också. Logiken lyder att fler skulle ta risker och starta företag som Instagram, Facebook och Google, om det vore ännu mer lönsamt. Hans poäng är att samhället i stort ändå får mångdubbelt större vinster av företagen än vad den ursprungliga risktagaren får. Om grundaren tjänar en krona så tjänar allmänheten i längden tjugo gånger mer, genom de jobb, tjänster, och den effektivisering som skapas. Därför bör inte heller de allra mest framgångsrika betala mycket i skatt, eller ens skänka pengar till välgörenhet – det är bättre samhällsekonomi om de investerar sina pengar istället, och därmed skapar tillväxt som gynnar alla.

”Vad har ni åstadkommit i Europa den senaste tiden”, frågar han retoriskt. Samhällen som strävar mot större jämlikhet kommer aldrig att få ett litet fåtal att ta stora, och nödvändiga risker, enligt Conard. Den enda anledningen till att USA har sett fler lyckade innovationer har ingenting med kluriga killar i garage att göra – anledningen är helt enkelt att det lönar sig bättre att göra det i Amerika. Den amerikanska ekonomin kan därför fortsätta att växa i all framtid, om inte populistiska politiker sätter stopp för det med fler regler och högre skatter, för att underbygga illusionen om att det går att tvinga fram ett mer jämlikt samhälle på den vägen.

Ekonomiska skillnader mellan könen då? Det är väl etablerat vid det här laget att kvinnor kan ha en lika hög arbetskapacitet som män, men mer sällan återfinns i höga positioner inom affärslivet. Det beror i hög utsträckning på att många kvinnor väljer att tillbringa någon del av livet med barn, eller förväntas göra det. Även detta hänvisar Ed Conard till ett slags Fred Flinta-resonemang. Han kan inte göra något åt fysikens lagar, och att kvinnor som har barn ofta väljer att inte arbeta lika hårt som män.

För det är vad det handlar om, enligt honom: hårt arbete. Och klarar man inte av det får man stå tillbaka. Men det spelar ingen roll, eftersom också kvinnor drar nytta av en liten elit-grupp av hårt arbetande och extremt välbetalda risktagare på toppen, även om de alla är män. De vinster som skapas av dessa män kommer också kvinnorna till godo, trots att de befinner sig lite längre ner i kedjan. Men de får därmed inte vara en del av den absoluta ekonomiska makten, invänder jag. Så finns det ett egenvärde i att försöka ha fler kvinnor i frontlinjen av den makten? Kanske, men även där sker en organisk, om än långsam, utveckling, tror Conard. Eftersom en högre andel av de mest välutbildade redan nu är kvinnor, så kommer de också kunna kräva mer i framtiden, så att arbetsmarknaden passar dem bättre.

Samtidigt kommer det inte bli mindre konkurrens mellan människor i framtiden, utan mer. Duktiga kvinnor kommer att kunna skapa sina egna förutsättningar till viss del, men i slutänden handlar allt om vem som kan arbeta hårdast och vara mest effektiv, tror Conard. Och den som tar störst risker vinner mest, oavsett om det är en man eller en kvinna. Så kommer det alltid att vara och så ska det vara. För ett samhälle överlever inte enbart på en rättvist stretande medelklass som betalar skatt. Själv har han pengar så att han klarar sig i flera liv, och han behöver inte mer. Men han är övertygad om att det här också är sättet att förbättra hela samhället. Vi drar alla nytta av några få människor med stora, vansinniga drömmar, argumenterar han. Därför bör de till varje pris uppmuntras; främst med löfte om ännu större vinster.

Där har ni det. Den amerikanska drömmen är i Ed Conards republikanska version inte en fantasi, utan mer av ett excelark. Med ett upplägg som Downton Abbey ungefär.