Jag skulle ha skrivit något humoristiskt om Sommarsverige. Om alla dessa män som insisterar på att grilla i ösregn under stora paraplyer. Och kanske något om den tilltagande kantarellstressen som får allt fler semesterjobbare att klättra på väggarna. Men jag är ledsen, det går inte nu.

Ett telefonsamtal i söndags morse förändrade allt. En vän har förlorat sitt barn. På en 70-väg. En regnig natt. Hård metall mot mjuk tonårskropp.

Efter det är det mörkt fast solen skiner.

En tonåring ska inte dö. En förälder ska inte behöva begrava sitt barn. Och om det kommer dithän, borde man åtminstone ges nåden att försona sig med det grymma. Inte få livet sönderslaget över en natt.

Vi läser notiser om vägdöden varje dag. De vill inte riktigt gå in. Kanske vill vi helt enkelt inte förstå. Att livet kan vara så skört. Så obarmhärtigt orättvist. Kanske måste döden visa oss sitt fula ansikte i närbild för att vi på allvar ska reagera.

Den här pojken har suttit finklädd med fluga och ögon som glittrat förväntansfullt över allt som livet ska bjuda en nyårsafton vid mitt middagsbord. Jag har sett honom spela fotboll, han var en talang. En gång misstog han mig för att vara en golfpro – det var ett stort ögonblick i mitt liv.

Nu finns han inte mer. Hans familjs smärta fantomvärker i min kropp.

Man kan inte vira sina barn i bomull och låsa in dem i ett vadderat rum. De måste få ta sina bambisteg och testa den hala isen. Som förälder kan man bara ge goda råd och be en tyst bön om att avgrundsvaken inte ska öppna sig under dem. Lära sig att leva med sin ängslan. Vi kan inte skydda dem från allt.

Men det finns något viktigt vi kan göra – det kanske inte hade räddat den här pojken, men det kan rädda andra. Vi kan ändra vårt beteende i trafiken.

Enligt Aftonbladet hade i skrivande stund 67 människor dött i sommartrafiken hittills i år. Olyckorna har gått till på olika vis. Men många av dem har skett på landsvägar.

Landsvägar är dödsfällor. På landsvägar där man får köra i 70 fast det kanske är lämpligt att köra i 60 kör folk i 90. Genom samhällen där barn bor, och hastighetsgränsen går ner till 50, fortsätter vi med gasen i botten i för hög fart. Suckar – i den här takten kommer vi aldrig fram – åt dem som faktiskt bromsar in. Vi nosar bilen framför i baken. Hånar dem som är ansvarsfulla. Om något oförutsägbart skulle hända har vi inte en chans att hinna stanna. Vi riskerar någons liv för att vinna ... vadå? En kvart?

Jag har gjort det. Men det är slut med det nu.

På landsvägar går vi och joggar på kvällarna i mörkret. Glömmer bort att vi är osynliga. Det finns inte en chans att en bilist som kör i 70 eller mer ska hinna se oss innan det är för sent. Själv bor jag vid en kringelikrokig 50-väg. Flera gånger har jag varit någon sekund från att inte hinna väja för fotgängare trots att jag kör i 40.

Jag har själv joggat där utan reflexväst. Det är slut med det nu.

Jag vill sätta farthinder på varenda väg. Reflexväst på varenda unge. Men tills dess; låt oss åtminstone sänka hastigheten och hålla avstånden.

En pojke är borta för alltid. Mitt hjärta blöder.