De senaste dagarna har jag grubblat över en sak som borde vara ganska enkel. Frågan gäller om jag skall gå på en begravning i morgon och ta farväl av Eugenia, som kallades Gina. Hon var min svärmor under några år på sextio- och sjuttiotalet. Men efter min skilsmässa från hennes äldsta dotter, Anna-Maj, förlorade jag efter hand all kontakt med Gina och hennes familj. Det är snart fyrtio år sedan.

Ändå har jag under årens lopp emellanåt tänkt på Gina och hennes märkliga liv. Hon var en liten kraftfull gestalt som blev offer för Hitlers förbrytarregim, men överlevde tack vare en otrolig livsgnista. Det faktum att hon uppnådde den högst respektabla åldern 92 år förefaller närmast obegripligt med tanke på allt som hon gått igenom.

Det nummer som ristats in på vänster arm vittnade om fångenskapen i förintelselägret Auschwitz. Den varade i tre år innan hon vid krigsslutet förflyttades till Ravensbrück. Därifrån räddades Gina genom Bernadotteaktionen (1945) och hamnade till slut som lantarbetare på en gård utanför Stora Herrestad, på Österlen. Under jobbet ute på betfälten lärde hon känna Helge, bildade ny familj och födde sex barn.

Gina öppnade mina ögon för den främmande värld som ligger alldeles på andra sidan Östersjön, hennes hemland Polen. Familjen, som var småbönder, angavs av en granne för att ha hjälpt motståndsmän, arresterades och deporterades till Auschwitz. Hennes dåvarande man försvann spårlöst men deras son spårades upp efter kriget, som kolgruvearbetare i Ukraina. Även Ginas bror överlevde och ”morbror” fick ibland besök av Helge och Gina. Deras Volvo var då fullpackad med vardagliga svenska förnödenheter som – efter en handtryckning i polska tullen – kunde delas ut till släkten. Vid ett par tillfällen fick ”morbor” också komma på besök i Skåne, där han under några veckors lantarbete tjänade in en polsk årslön. Hans erfarenheter av knapphetens elände i ett demoraliserat samhälle lärde mig mer om den reellt existerande socialismen än Lunds alla studiecirklar i marxistisk teori.

Gina brukade sällan spontant tala om åren i Auschwitz, men jag minns hur vi tillsammans rådbråkade oss igenom byråkratiska formulär på tyska i förhoppningen att få något slags gottgörelse. Hon skrev en mycket blygsam ansökan, ingenting om ersättning för allt fysiskt och psykiskt lidande under tre år i koncentrationslägret. Gina ville bara ha kompensation för ”förlorad arbetsförtjänst”. Den begäran avslogs av de tyska myndigheterna.

När jag senare i livet lärt känna några andra, ibland berömda personligheter som överlevt Auschwitz eller andra förintelseläger så har jag tänkt på Ginas öde. I det stora perspektivet försvinner den enkla människan som ett anonymt nummer i statistiken. Ändå kom Gina att förkroppsliga motpolerna i Europas 1900-tal. Först krigsårens grymheter, nöd och fruktan. Därefter förhoppningarna om ett bättre samhälle, byggt på flit och rättvisa.

I respekt och vördnad tar jag farväl av Gina.