Jag är så ensam. Jag har ingen jag kan ringa. Jag sitter och tittar på telefonen, men den ringer inte. Jag har massor med vänner, men ingen hör av sig. Själv vet jag inte vem jag vågar slå en signal till. Tänk om jag stör?
Det är den 20 april 1987 och jag sitter i mitt rum och glor på min telefon. Den är grå och har nummerskiva. Jag har kopplat en förlängningssladd till den, en liten vinda. Jag kan ha telefonen vid sängen om jag vill. På skrivbordet. Framför fönstret. Drar jag ut den riktigt långt når den ända till badrummet.
Jag tänker att jag till och med kan prata när jag badar. Men just nu är det där bara tankar. Ingen ringer ju i alla fall. Alltså fyller jag en hel dagbokssida med utdragen tonårsklagan: Ingen förstår hur det känns. Jag skriver: tänk om jag visste vad alla gjorde JUST NU. Då hade jag kanske vågat!
24 år senare hittar jag dagboken och slås av hur fastlåst i tiden just den här situationen är. Och att den aldrig kommer tillbaka. Jag vet ju faktiskt vad alla jag känner gör just nu.
Den genomsnittlige Facebookanvändaren har i dag 130 vänner. En stor del av dessa är naturligtvis ytliga kontakter, människor man egentligen inte känner särskilt väl. Men ensamheten bryr sig inte om sådana detaljer. Häpet kan vi notera hur berörda vi faktiskt blir av det lilla. Hur en rad med grattismeddelanden på födelsedagen kan fylla oss med värme. Även om de kommer från mycket vagt bekanta.
Det är knappast en slump att sms och textmeddelanden ökar, medan röstsamtalen minskar. Skrivna meddelanden inkräktar inte alls lika mycket på integriteten som prat. Det är lättare att skriva hej på någons Facebookvägg än att ringa upp personen och säga det. Och visst, kanske förlorar vi något när vi håller varandra på avstånd på det här sättet – men samtidigt tar vi delvis kål på ensamheten. I alla fall som den såg ut tidigare.
Där ensamhet förr ofta handlade om isolering, handlar den nu om exkludering. I dag behöver ingen sitta och glo på sin telefon i tystnad. När som helst går det att följa ett samtalsflöde, där människor diskuterar och interagerar. Men samtidigt har antalet tillfällen då man kan känna sig bortvald och ignorerad ökat dramatiskt. Bara för att det går att betrakta ett samtal, behöver det ju inte betyda att man välkomnas in i det.
I en bok som gavs ut inför internetkonferensen SSWC, skriver David Hall om hur känslan av utanförskap ter sig i en värld där alla samtalar öppet inför ens ögon: ”Det kan vara att se någon logga in på något av instant messaging-nätverken, skicka ett meddelande till denne och se detta förbli obesvarat när samma person loggar ut ett par timmar senare. Det kan vara att se kontakter på Facebook sinsemellan kommentera tillställningar de varit på men som man själv inte blivit bjuden till trots att man tycker sig ingå i samma krets av människor.”
Vi kan möjligen säga adjö till den analoga ensamheten, men antagligen betyder det bara att vi får hälsa en digital ensamhet välkommen till vår värld. Och vad den egentligen innebär, det vet vi än så länge väldigt lite om.
Anders Mildner är journalist och medieanalytiker. anders.mildner@svd.se
