Rick Falkvinge var full av självförtroende. Nu skulle etablissemanget få veta vad folket tyckte om lagar mot fildelning och tillslaget mot The Pirate Bay. Medlemsantalet hade rusat i höjden de senaste månaderna och partiledaren var övertygad: fyra procent var fullt möjligt.
Året var 2006 och piraterna hade samlats på Bistro Süd för att följa rösträkningen på tv. Men den muntra stämningen förbyttes snart i buttra miner. Trots tillströmningen, trots att tillslaget mot The Pirate Bay varit bästa möjliga reklam för deras frågor och trots att de känt vinden i ryggen under slutspurten krossades förhoppningarna om en riksdagsplats. Slutresultatet på 0,63 procent var inte bara ett nederlag, det var en katastrof som mycket väl kunde ha blivit dödsstöten för partiet.
Den gången fanns ändå en hoppfull siffra för piraterna. Partiet hade fått 4,5 procent –i skolvalet. Problemet var att väljarna inte var röstberättigade.
Med det svidande nederlaget i riksdagsvalet i färskt minne framstår söndagens 7,1 procent som en nästan overklig siffra.
Men resultatet från 2006 års skolval kan förklara en del av framgångarna. Hos de unga väljarna har piraterna en bred bas och under de senaste åren har de engagerats i en livlig ideologisk debatt på internet–kring konkreta frågor som de begriper, har en åsikt om och som de inte tycker att de etablerade politikerna tar på tillräckligt allvar. Frågor som FRA, Ipred och The Pirate Bay-rättegången har inte bara orsakat bloggbävningar utan också verkliga opinionsförskjutningar.
Falkvinge idiotförklarar gärna mossiga gammelpolitiker och Christian Engström talar om vikten av att föra in kunskap om nätfrågor i EU-parlamentet, som om besluten han misstycker till är beklagliga resultat av inkompetens.
Det är retorik som säkert vunnit röster, men den är en återvändsgränd om piraterna ska komma någon vart i Bryssels realpolitik, där redan den första uppgiften blir delikat. Partiet ska välja grupp och därmed vilka linjer de ansluter sig till i allt utöver kärnfrågorna.
Valet måste motiveras omsorgsfullt för alla de väljare som övergivit blå, röda och gröna partier för de lila. Och det är krävande väljare som förväntar sig full transparens och ständiga blogguppdateringar från Bryssel.
Engström har hårt arbete framför sig för att tillfredsställa väljarna och nå konkreta resultat, men även om mycket av tiden i Bryssel riskerar att gå åt till att springa vilse i korridorerna och hålla passionerade tal för döva öron är0 piraternas framgång ett kvitto på den demokratiska processens vitalitet och mer specifikt på internets enorma kapacitet som politiskt forum.
Barack Obama hyllades för sitt bruk av nätet i sin presidentkampanj, men för Piratpartiet är internet mer än ett verktyg, nätet är partiets DNA.
Piratrörelsen föddes och växte upp på nätet, engagerade sig i nätet, drev valkampanj på nätet och det är tack vare bloggar och nätdebatt de tagit sig in i EU-parlamentet trots att de utestängts från tunga tv-debatter.
I den nätburna politiska framgångssagan ryms förklaringen till att hundratusentals svenskar tycker att ett fritt internet är så viktigt att kämpa för.
