Nästan helt obemärkt inföll i veckan Lissabonfördragets ettårsdag. I fjol var det Fredrik Reinfeldts största framgång som ord- förande i EU att han lyckades baxa fördraget på plats. Efter alla komplikationer i Tyskland, Irland och Tjeckien lyckades han till och med förmå den bångstyrige president Vaclav Klaus att skriva på.
I Europas regeringspalats väcktes förhoppningar om en ny tid. Äntligen punkt för dessa oändliga självförvållade konstitutionella kriser. Äntligen koncentration på Europas överhängande framtidsfrågor, som jobben, innovationskraften och klimatet.
Ingen kan älska innehållet i Lissabonfördraget. Det är sexigt som en bruksanvisning hos Ikea och utlöser på sin höjd en suck av lättnad om allt skulle fungera. Men finanskrisen har redan blottat en brist. Det saknas regler för EU:s nya, oförutsedda roll: Europa som bankakut (Olle Svenning). Nu skall man komplettera fördraget utan att förändra det. Å ena sidan består fördragets förbud mot att hjälpa länder som missköter statsfinanserna. Å andra sidan skall ett protokoll reglera procedurerna för just detta. En avancerad övning i juridisk akrobatik. Här lurar kanske nytt politiskt tumult.
Under året har vi sett hur Lissabonfördraget förskjutit makt och inflytande i EU. Den viktigaste förändringen är nog att regeringarna och EU-parlamentet blivit betydelsefullare på bekostnad av EU-kommissionen, som tidigare varit ”integrationens motor”. Genom den numera formaliserade institutionen Europeiska rådet tar stats- och regeringscheferna över initiativet och dess lågprofilerade ordförande Herman Van Rompuy blir en central aktör. Han tycks anpassa sig till vissa tongivande politiker, som Angela Merkel och Nicolas Sarkozy.
Kanske ser vi här en ny och tydligare åtskillnad mellan ”politik” och ”förvaltning” i EU. Stats- och regeringscheferna lägger genom Europeiska rådet fast de politiska riktlinjerna medan EU-kommissionen får ta hand om den tekniska tillämpningen. En gång fanns en idé om att den överstatliga EU-kommissionen skulle utvecklas till en europeisk regering. Kritikerna talade om en superstat. Den idén tynar nu bort. I stället förstärks tendenserna till ett mellanstatligt organiserat Europa. Kanske är vi på väg mot en senkommen triumf för general de Gaulles, Margaret Thatchers och Göran Perssons ideal, ”nationernas Europa”?
För EU-parlamentet innebär förskjutningen ett dilemma. Genom Lissabonfördraget är det mäktigare än någonsin, framför allt som medlagstiftande i de allra flesta frågor. Men det har bara kontrollmakt över EU-kommissionen. Gentemot Europeiska rådet är EU-parlamentet formellt tandlöst. Man får skälla men kan inte bitas. De informella beslutgångarna i EU:s labyrinter blir därmed ännu snårigare.
Med Lissabonfördraget avskaffades regeringschefernas roll som roterande EU-ordförande. Fredrik Reinfeldt efterträddes av en ”permanent” ordförande, Herman Van Rompuy. Det garanterar dem båda åtminstone en fotnot i historieboken.
