Sedan kommer den långa och tragiska historien om dottern som är skild och om barnbarnet, den lilla sexårsflickan, som varannan helg träffar sin pappa. Att hon var uppjagad och ledsen efter de där pappahelgerna trodde man först berodde på skilsmässan. Barn måste ju få ha rätt att reagera! Sedan började hon berätta. Saker som ingen ville tro på. Fasansfulla saker. Som att hon varje gång hon kommer till pappan måste lägga sig naken på hans säng. Sedan petar han henne i stjärten tills han blir, som flickan säger, alldeles ”konstig”.

Mormoders röst bryts igen, det är svårt att berätta mer detaljerat. Skamligt är det också, att något sådant kan hända i hennes egen familj. För hon tror på barnet, socialsekreteraren som kopplats in tror också på barnet och inför polisen har flickan berättat en lång och sammanhängande historia.

Ändå blev förundersökningen nedlagd, i brist på bevis.

Det räcker ju inte att en sexåring visar alla tecken på att ha utsatts för något traumatiskt, att hon gråter och inte kan sova. Förutom att hon berättar om sexuella handlingar som ingen sexåring känner till, om hon inte varit med om dem.

Nej, det räcker inte eftersom det misstänkta brottet har begåtts bakom en stängd dörr där bara mannen, som nekar, och barnet befinner sig.

Resultatet blir att pappan fortsätter träffa sin dotter. Och att flickan fortsätter berätta om ”det hemska” hon utsätts för. Att mamman skulle förhindra pappan att träffa flickan är riskabelt. Det kan, i värsta fall, sluta med att han får ensam vårdnad.

Måste det gå till genomförda samlag för att man ska få tillräckligt starka bevis? frågar mormodern i min telefon – och 25 års debatt drar genom mitt huvud och hjärta.

Det var i början av 1980-talet jag for till USA och följde ett team som arbetade med incestpappor, med männen som dömts för brottet och gick i terapi. Sedan kom jag hem, blev en av de första svenska journalister som skrev om ämnet – till lättnad för kvinnor som äntligen vågade berätta vad de utsatts för. Samtidigt som många män rasade. Var detta något att skriva om?! Sånt kanske hände i USA men definitivt inte i Sverige!

Under 25 år har debattvågorna böljat: Kan man tro på barn? Är det största problemet kanske mammorna, som använder de stackars barnen i vårdnadstvister? Och hur är det egentligen i domstolarna, blir oskyldiga män dömda för brott som de aldrig har begått?

Med jämna mellanrum återkommer samma argument. Med jämna mellanrum presenteras statistik som visar hur liten del av alla anmälda sexualbrott mot barn som leder till åtal.

2005 gjordes 3346 anmälningar. 707 gick till åtal. 237 personer dömdes.

Kan du förstå hur det känns när jag vet att hon ligger där på sängen? frågar mormodern i min telefon.

Nej, inte kan jag förstå.

Jag kan heller inte förstå, oavsett vad som är sant och vad som kan bevisas, hur barn kan fortsätta fara så illa i ett land där lagen utgår från deras bästa.